Då gick NTM-centralen i Egentliga Finland – som sköter förtursloven för hela landets landsvägsfärjor – in för en strängare linje. Med undantag för några namngivna öar räcker det inte längre med att vara fast bosatt bakom ett färjpass. Nu beviljas förturerna bara för resor till och från arbetet.
Skåldöborna hörde till dem som drabbades av de skärpta reglerna.
Nu aviseras en ny åtstramning. Den innebär att invånarna på Houtskär, Iniö och Norrskata mister rätten att automatiskt få förtursskyltar.  

NTM-centralen har också skärpt inställningen till företagare. Är man anställd på fastlandet får man förtur, men en skärgårdsföretagare blir utan, trots att företaget har verksamhet på fastlandet.
Företagskonsulten Ari Rosti och evenemangsarrangören Veijo Mäki bor i Nagu. Ingen av dem har förtur.
De branscher där Rosti och Mäki verkar kräver inte daglig rörlighet, säger planeringschefen Hanna Lindholm vid NTM-centralen till Turun Sanomat. Mäki har också fått rådet att undvika att röra sig när alla andra gör det och det blir köer. Till det säger han att evenemangen brukar ordnas när folk är i rörelse.
Planeringschefens kommentar visar en häpnadsväckande brist på insikt om företagandets villkor – genant att för en näringscentral framhålla att företagandet har en egen logik, kommenterar Åbo Underrättelser.

NTM-centralens motiveringar är bara konstiga. Att vara företagare betyder att man ska finnas till hands för kunderna, det är få småföretagare förunnat att kunna bestämma när ett kundmöte ska hållas. Den företagare som tackar nej till en kundträff med motiveringen att staten har bestämt att den här branschen inte kräver daglig rörlighet kan nog stryka den kontakten från kundregistret.
Närings- trafik- och miljöcentralerna ska enligt sitt namn främja näringslivet. Hur går det ihop med att centralen gör det svårare för företagarna i skärgården?

Men det handlar inte bara om okunskap om företagandet. NTM-centralens ogina inställning till förturer bottnar i en bestämd syn på skärgårdens roll i samhället.
Lyssna på en försåtlig liten formulering, signerad planeringschefen Hanna Lindholm: "Skärgårdslagen säger att de fast bosattas möjligheter ska tryggas, grundlagen säger att alla medborgare ska behandlas lika."
Planeringschefen antyder att förturer för skärgårdsbor diskriminerar dem som blir förbiåkta i färjkön, och kan vara grundlagsstridiga.
Hon säger också att skärgårdsturismen lider om turisterna tvingas sitta i kö, och att sommargästerna kommer snabbare till sina stugor om färre bilar har förtur. Men färre förtursrätter ger ju inte färjorna större kapacitet.

Här blottar NTM-centralen i Egentliga Finland sin syn på skärgården.
Skärgården ska inte vara en plats där man bor, lever och verkar på villkor som så långt som möjligt gäller i resten av landet. Skärgården ska anpassas för turister och sommargäster. Fritidsfolkets behov är viktigare än de fast bosattas.
NTM-centralen i Egentliga Finland, som ändå förväntas ha insikt i levnadsvillkoren i skärgården, verkar inte inse att en levande skärgård, där en fast bosatt befolkning kan försörja sig gagnar både fritidsboare och turister.
Det är inte grundlagsstridigt att den som bor ute i skärgården får köra ombord på färjan före sommargästen.
Det handlar om att samhället vill ge stadsbon och skärgårdsbon litet mer jämlika möjligheter att till exempel komma hem till kvällen.

Samhället har inte råd att låta det fasta vägnätet fortsätta långt ut i skärgården, det behövs landsvägsfärjor. Att ge fast bosatta skärgårdsbor förtur på dem betyder att samhället erkänner att de har samma rätt till goda kommunikationer som de som bor på fastlandet.
Det borde NTM-centralen i en av Finlands kust- och skärgårdsregioner förstå, i stället för att konstruera en grundlagskonflikt där den inte finns.
 

Bakgrunden till projektet är att kustvattnen i Raseborg och Ingå av NTM-centralen har klassats som de mest övergödda i Finska viken.

Avsikten med stödet är att stadens miljöbyrå under en tvåårsperiod skall utföra en kartering av de kustnära havsområdena, och därefter utarbetar praktiska råd i form av en manual för skötseln av havsmiljön.

Först i landet

Om ett projekt av det här slaget blir staden först i Finland.

I det praktiska genomförandet kommer man att lita tills amma koncept som i Krav-projektet - klassificeringen av mark- och vattenområden, som skall bli ett redskap för avloppshantering och vattenvård.

Miljöbyrån kommer med andra ord att ta hjälp av Novia, man beställer projektet av yrkeshögskolan som förfogar över viktig sakkunskap.

I det arrangemanget ligger också en ekonomisk poäng: Novia skall kunna räkna med statig tilläggsfinansiering motsvarade 60 procent – 120 000 euro – av de stiftelsepengar som kanaliseras till skolan.

Inventeringsteam

I de projektarrangemang som stadens miljö- och byggnadsnämnd nu för sin del godkänt, talas det också om samarbete med NTM-centralen, Forststyrelsen, Tvärminne zoologiska station och Vilt- och fiskeriforskningscentralen.

På yrkeshögskolan skulle det ankomma att anställa den personal som genomförandet av projektet förutsätter - en projektledare plus tillfällig personal, två till tre inventeringsteam som gör fältarbete under sommarmånaderna.

I viss utsträckning har man räknat med att använda dykare.

Slutarbeten, film

Vad gäller nödvändig personal, nämns i sammanhanget också en projektassistent och "praktiserande yrkeshögskoleelever".

Tanken är att man inom projektramen skall ge studerande möjligheter till praktik- och slutarbeten.

I helheten ingår också produktion av en informationsfilm "om förhållandena i den maritima miljön".

För projektet tillsätts en styrgrupp, i den ingår Fredrik von Limburg Stirum som stiftelsens representant, Mats Westerholm från Forstsstyrelsen, Eva Sandberg-Kilpi från Novia och Joanna Norkko från Tvärminne zoologiska station.

Staden företräds av miljöchef Gustav Munsterhjelm och miljöinspektör Ville Wahteristo, som skött förhandlingarna med stifelsen.

Något riktigt kort svar på frågan om var målgruppen för den planerade Havsmanualen finns, har Rasebrgs stads miljöchef Gustav Munsterhjelm inte att ge.

Att han är mycket glad över det kännbara stödet från Sophie von Julins stiftelse, är uppenbart.

Pengarna gör det möjligt att göra någonting som ingen, vad han vet, har gjort förut: iscensätta en omfattande kartläggning av det som döljs under ytan i kustnära vatten; kartlägga fiskleksplatser och kransalgsängar med mycket mera, och den vägen skapa underlag för kloka beslut, baserade på frivillighet.

Visar vägen

Det är inte meningen att skapa ett regelverk för tvång, utan uttryckligen en manual som betjänar lika väl fiskare som vattenägare och myndigheter:

Går det an att muddra just här - och är det där en lämplig plats att investera i en näringsbassäng för avrinningen från stora åkerområden?

Munsterhjelm hoppas också att det här västnyländska pilotprojektet skall mana till efterföljd på andra håll, längs andra avsnitt av Finlands kust, men gärna också på andra håll i Östersjöområdet.

Modern välgörenhet

Initiativet kom från Raseborgs stads sida, men vice ordföranden Fredrik von Limburg Stirum gör klart att stiftelsen är med på noterna.

Stiftelsen har på senare år gjort en hel del miljörelaterade satsningar, det ser han som ett modernt sätt att göra gott.

– Vi gör något som gynnar dem som lever nu, men också kommande generationer.

Just det här, nu aktuella projektet uppfattar han som angeläget eftersom undervattensmiljön inte är lika väl känd och utforskad som miljön uppe på torra land – och eftersom kunskap är en förutsättning för kloka beslut då man gör ingrepp i miljön

Exempelvis vid farledsarbeten, åskådliggör han.

Kan vita rådjursbakar i frigolit – som signalerar att reviret är upptaget – hålla hjortarna borta från strand och rabatter? Det anser åtminstone svenska Coop som har listat en lång rad tips med tanke på den som i sin snålhet inte vill bjuda fästingspridarna på några skrovmål.
De där mystiska korvarna som eventuellt var spetsade med vargkiss som hoppfullt införskaffades på trädgårdsmässan i Stockholm för några år sedan visade sig värdelösa. Eller, de funkade utmärkt så länge gräset spirade grönt och saftigt på annat håll, men sedan när försommaren övergick i högsommar och ännu senare i sensommar, var det kört. Och då intygade leverantören att korvarna med det suspekta innehållet skulle hålla hjortarna stången hela säsongen.
Antingen hade de inte läst bruksanvisningen, eller så är de av en hittills okänd, morsk art.
Också på årets upplaga av trädgårdsmässan skyltades det med allehanda hjortskrämmare, men de fick ligga där de låg.
Nu är jag eventuellt inte av den typen som förtjust kastar mig över en skiva frigolit, heltänd inför utsikten att få skära ut rådjursbakar ur den. Speciellt inte som Coop kommer med ett varningens ord; valet av skrämseltaktik fungerar ett tag, sedan är det dags att tänka om. Ska man då omforma hjortbaken så att den påminner om en björnrumpa?
Och hur länge kan en sådan tänkas sätta skräck i skärgårdens samlade hjortpopulation?
Som tur är det här inte det enda knepet man kan ta till för att inte allt från kärleksglöd till midsommarrosor – med taggar och allt - ska slinka ner i hjortmagarna.
Man kan tydligen också blanda vitlök i vattnet. Blommorna dricker det snällt ändå, tar till sig smaken, och det tycks hjortarna inte gilla. Och om de mot förmodan kommer över sin aversion mot vitlök, slipper ju jägarna att marinera köttet på hösten när de vårdar viltet.
Vitlöksbehandlingen ska upprepas några gånger under sommarens lopp, för att inte smaken ska försvinna ur växtdelarna.
Om inte det heller fungerar ska jag försöka övertala en lo att slå läger hos oss. Den får ju komma till dukat bord.

17-23 maj ordnas en av Sjökrigsskolans största övningar för i år i Raseborg, Hangö och Kimitoön. Under helgen den 17-18 maj möts två staber på cirka 60 personer och från och med måndag den 19 maj övar en trupp från Nylands brigad, Finska vikens marinkommando och Sjökrigsskolan med 700–900 soldater.

– På Russarö kommer vi att göra artilleriskjutningar från måndag fram till torsdag eller fredag. Trupper kommer att öva i Syndalen och Koverhar. Några övningar görs också på Hästö-Busö, säger kommendörkapten Hannu Roponen.

Övningarna kommer delvis att utföras på privata områden. Den tillfälliga användningen av fastigheter och vägar gäller främst förflyttningar och transporter. Inga sprängningar, grävningar eller andra ingrepp utförs utan överenskommelse med fastighetsägaren.

– Övningarna kommer inte att medföra några störningar för allmänheten, förutom kanske artillerielden, säger Hannu Roponen.

Han berättar att syftet med övningen är att få träna manskapet i de områden där Marinen verkar.

Kön till fiskhandlarnas försäljningsvagnar på torget i Ekenäs på lördagsförmiddagar vittnar om att härfångad fisk uppskattas – åtminstone av oss som bor i skärgårdsbandet. Bilden är dessvärre inte allmängiltig. Av de 16 kilo fisk som finländaren äter per år utgörs bara sju procent, det vill säga 1 120 gram, av inhemsk fisk fångad av yrkesfiskare.

Andelen inhemsk fisk är totalt en tredjedel och inbegriper då odlad fisk, särskilt inhemsk regnbågsforell, som i WWF:s färska konsumentguide klassificerades som mera miljövänlig än importerad norsk odlad lax.

De senaste 25 åren har mängden fisk fångad av landets yrkesfiskarkår minskat och fångsternas realvärde är i dag bara en tredjedel av värdet på 1980-talet.
För att inhemsk fisk fortsättningsvis ska finnas i handeln och fiskerinäringen fortbestå startades Södra Finlands fiskerigrupp, Esko. Med stöd av medel från Europas fiskerifond har den jobbat för att utveckla yrkesfiske, fisketurism och fiskodling längs kusten vid Finska viken. Området sträcker sig från Vederlax i öst till Hangö i väst. Under femårsperioden 2009–2013 har man finansierat 53 utvecklingsprojekt för sammanlagt 1,3 miljoner euro. 

I dag finns det 110 verksamma yrkesfiskare på heltid på den här kustremsan – ytterligare 300 fiskar på deltid. De senaste årtiondena har yrkesfisket decimerats med besked, för 25 år sedan var antalet yrkesfiskare på heltid över fyrahundra.

Den här utvecklingen syns tydligt också i vår region, där leden av verksamma yrkesfiskare har glesats ut avsevärt. 1980-talets västnyländska trålarflotta, som fiskade strömming på vårarna för att sälja fångsten som minkmat till Österbotten har tagits ur bruk. Förbudet mot drivgarn, som trädde i kraft 2008, var en spik i yrkesfiskets kista och gallrade bort stora delar av det kustnära laxfisket.

Samtidigt har de problem som sälar och skarvar ställer till med eskalerat. Sälbeståndet i Finska viken har ökat under hela 2000-talet och uppgår nu till drygt 600 individer, som alla äter fem kilo fisk per dag. Forskarna och yrkesfiskarna har olika syn på de växande skarvpopulationerna, i motsats till vetenskapsmännen anser den fiskande yrkeskåren att det också är skarvarnas fel att fångsterna minskar.

Nylands fiskarförbund har ingått som samarbetspart vid några av de projekt som har genomförts inom ramen för fiskeriprogrammet Esko. Det har varit frågan om att kartlägga sälarnas beteende i närhet av fiskebragderna och att förmedla det praktiska kunnandet från gamla yrkesfiskare till nybörjare. Att väcka intresset för fiskaryrket i den yngre generationen är av yttersta vikt, eftersom medelåldern i yrkeskåren är närmare 60 år. Om ingenting görs är risken stor att yrkesfisket vid Finska viken dör ut inom fem till tio år.

Utmaningarna för den som vill etablera sig som yrkesfiskare räcker till. Att komma in i branschen utifrån kräver investeringar som ligger i miljonklassen. Fiskebåt, fiskebragder och en stödjepunkt i skärgården är de resurser som krävs vid sidan av tillgång till fiskevatten. När den genomsnittliga omsättningen för en yrkesfiskare är blygsamma 30 000 euro är det lätt att inse att fiske som näringsfång inte är lönsamt.

Ett stort orosmoment är att fiskebestånden verkar minska – fångsterna blir mindre och vissa fiskarter, till exempel flundran, allt sällsyntare.

I Raseborgsområdet har orsakerna till minskningen utretts och allting pekar på att den försämrade vattenkvaliteten är en avgörande faktor. Havsområdet i Raseborg och Ingå har klassats som det mest övergödda i Finska viken med döda havsbottnar där fisken inte kan leva.

Mot den bakgrunden är det välkommet att medel från Sophie von Julins stiftelse kommer att användas för att kartera området och för att utarbeta en manual för skötseln av havsmiljön.

Yrkesfisket behövs för att konsumenterna ska kunna köpa inhemsk fisk, men som en urgammal skärgårdsnäring förvaltar fiskeriet också ett kulturellt kapital. Yrkesfisket har till dags dato bidragit till att hålla skärgården levande och bebodd av människor som får sin utkomst av naturen.

Inom lantbruket är det en självklarhet att trygga tillgången på inhemska livsmedel och säkra utkomstmöjligheterna för lantbrukarna. Att behandla fiskeriet på samma villkor borde ges samma prioritet.

I år tar marinen i bruk de första båtarna i U700-klassen, som tillverkas av Marine Alutech i Bjärnå i Salo. Totalt tolv stycken har beställts och de sista blir färdiga år 2017.

De 19 meter långa stridsbåtarna har en marschhastighet på cirka 35 knop, men kan utan full last komma upp till över 40 knop. Mycket riktigt har klassen även döpts till "Jehu".

– De blir våra snabbaste båtar, säger brigadkommendör Olavi Jantunen.

En stor del av båtarna kommer att stationeras i Syndalshamnen och troligen kommer också Obbnäs och Sveaborg att bli hemhamn för en del.

Bestyckade

Båtarna kommer att ha en vapenstation med ett tyngre och ett lättare maskingevär.

Eldgivningen kan styras med fjärrkontroll från styrhytten och den är också gyrostabiliserad, vilket betyder att den bättre håller sitt mål även i hård sjögång.

Det är också möjligt att bestycka båtarna med manuellt bemannade maskingevär och en kustmissil var.

Båten är gjord i aluminium och de delar där manskapet befinner sig är försedda med keramiskt pansar som ger ett ballistiskt skydd.

– Man kan också skapa ett övertryck i båten, vilket ger ett skydd mot kemikalier och stridsgaser, säger Mikael Jensén som är chef för sjötransportplutonen.

Klarar av mycket

Jehun är med andra ord en riktig stridsbåt. Men den kan också användas till mycket annat. Den är registrerad för 32 personer och har sittplatser för 25 krigare, vilket betyder att den också lämpar sig för transport av manskap.

Ett par av båtarna får ambulansutrustning, varför de kommer att lämpa sig för sjuktransporter. Båtarna får också värmekamera, vilket är ett värdefullt verktyg till exempel då man letar efter personer som fallit överbord.

Det här är utrustning som kan användas även i civila räddningsoperationer, om försvaret ombes bistå med hjälp, säger Jantunen.

Båtarna har två stycken 900 hästkrafters dieselmaskiner och de drivs med vattenjet. Besättningen består av minst fyra personer.

Borgå sjöräddare har nu i över tio år fortsatt på den tradition som inleddes redan på 1970-talet av Nesteen Venekerho. Sjöräddarna har två egna räddningsfartyg och patrullerar varje sommarveckoslut på havsområdena utanför Pernå, Borgå och Sibbo.
Under sommaren 2013 räddade Borgå sjöräddare 28 båtlag i sjönöd.
– Vi gör en stor insats för båtlivet och båtsäkerheten i Borgå, säger ordförande Jorma Salopelto. Trots det har vi inte fått något bidrag från Borgå stad för vår verksamhet.
– Borgå är den enda staden vid Finska vikens kust som inte ger bidrag till sina frivilliga sjöräddare. I Helsingfors får den lokala sjöräddningsföreningen över 10 000 euro och i Kotka är bidraget 8 000 euro.
I Lovisa får den lokala sjöräddningsföreningen gratis kajplats och gratis vinterförvaring för sina båtar. Borgå sjöräddare betalar själva för sina kajplatser och sin vinterförvaring på Auguststranden i Tolkis.
Salopelto har varit i kontakt med stadsdirektören och med stadsstyrelsens ordförande och fullmäktigeordförande.
– Ingen har kunnat lova någonting.
På en sommar går det åt ungefär 10 000 euro bara i bränslekostnader för Borgå sjöräddare. Allt arbete är frivilligt och oavlönat.
– Om vi inte kan få bidrag av de kommuner där vi patrullerar måste vi skära ner på verksamheten, det går inte mera att klara av ekonomin på något annat sätt, säger Salopelto.
Viktigt arbete
Borgå sjöräddare har förra hösten överlåtit en skrivelse till stadsstyrelsens alla gruppordföranden där man anhåller om ett bidrag på 5 000 euro av Borgå stad.
Styrelseordförande Matti Nuutti minns både samtalet med Salopelto och skrivelsen.
– Men den har inte kommit till stadsstyrelsen för behandling. Jag ska ta reda på i vilket skede av beredning den är just nu.
– Det är inte något principiellt avgörande som har lett till att vi inte ger bidrag åt Borgå sjöräddare. I stället skulle jag säga att det är det ekonomiska läget, stadens ekonomiska läge, som har gjort att vi har begränsat alla understöd.
Nuutti anser att sjöräddarna utför ett viktigt arbete.
– Jag skulle gärna unna dem ett bidrag, men kan naturligtvis inte lova någonting.
Borgå sjöräddare har också kommit in med en motsvarande ansökan om bidrag till Sibbo kommun, på 2 000 euro.
– Jag har skickat ansökan vidare till tekniska utskottet, säger kommundirektör Mikael Grannas. Det är tekniska som också sköter om kontakterna med räddningsverket. Man kan jämföra de frivilliga sjöräddarna med de frivilliga brandkårerna, tycker jag.
– Jag kan inte lova att de kommer att få bidrag. Här i Sibbo kämpar vi också med vårt sparprogram, projekt Grytlocket.

Intresserar vår verksamhet dig och i vilken mån är du beredd att engagera dig som medlem?

Så här kan man sammanställa frågebatteriet i det brev som Ekenäs Skärgårds Hembygdsförening delat ut till hushållen på Skåldö och Torsö, och också till de bosatta längre ut i skärgården.

– Det här är ett sätt att få reda på vad medlemmarna vill med föreningen och samtidigt informera alla vad vi håller på med, säger Linnea Holmberg som är föreningens ordförande.

Föreningen gör ingen skillnad mellan de fastbosatta och fritidsbefolkningen. Därmed har cirkuläret landat i alla postlådor längs distributionsrutterna.

– Vi har delat ut ungefär 300 brev, säger Linnea Holmberg.

Rätt saker?

Ett tiotal brev har returnerats. Även om svaren inte är så många till antalet ger de en fingervisning om vad medlemmarna vill – barnfamiljer önskar program för barnen och de övriga deltar gärna i danser och fester.

Föreningen ordnar program året runt och av vitt skilda slag, och ett av syftet med cirkuläret är att få en uppfattning om det är rätt saker man håller på med.

– På det här sättet får alla en chans att säga sin åsikt om verksamheten, säger föreningens sekreterare Johanna Sipola.

Hoppas på fler svar

Breven delades ut för några veckor sedan, så ännu finns det hopp om att ytterligare svar flyter in. Linnea Holmberg och Johanna Sipola hoppas att fler skulle berätta om och hur de kunde tänka sig att ställa upp som medlemmar.

– Många kanske tror att man måste engagera sig helt, men så är det inte. Hjälper alla till redan en gång per år så blir det inte betungande för någon, säger Linnea Holmberg.

Hon räknar snabbt att de som i dagens läge ställer upp i arrangemangen och underhållet av huset uppgår till maximalt 30 personer.

Själv har hon varit med i styrelsen i över tio år. Till ordförande valdes hon i år.

Johanna Sipola valdes in i styrelsen i år och är ny i den rollen.

Har föreningens betydelse ökat efter att skolan stängde?

– Kanske för en del, säger Linnea Holmberg som samtidigt konstaterar att det nu för tiden är ganska lätt att ta sig till Ekenäs och alla föreningar och evenemang där.

Johanna Sipola säger att föreningens sammankomster blivit viktigare för henne efter det att de egna barnen blev så stora att de började i skola på fastlandet. Tidigare fungerade skolan på Skåldö som en sammanbindande faktor, säger hon.

Populär lunch

Strömmingslunchen, som i år hålls den 10 maj, brukar samla kring 160 deltagare och hör till de mest populära programmen. Fullt hus är det också under helaftonen som ordnas tillsammans med Visans Vänner i Helsingfors, i år den 21 juli. De här evenemangen lockar traditionellt många fritidsinvånare.

– Vi vill att det ska vara interaktivt mellan sommargäster och fastbosatta, säger Linnea Holmberg och tillägger att kunskaper i svenska ingalunda är ett krav för att kunna delta i evenemangen.

Johanna Sipola och Linnea Holmberg är nöjda med utskicket och tycker att andra gott kan ta efter.

– Jag tror att alla små föreningar har det lika jobbigt att få med folk, säger Holmberg.

Alternativen är ändå fem stycken.

Enligt nollalternativet blir allt som förr, ingen skola dras in och alla fastigheter saneras. Investeringskostnaderna uppgår till 21 miljoner euro.

I alternativ ett stängs Kråkö skola och eleverna flyttas till Grännäs skola som då får 130 elever. Bjurböle daghem är i dåligt skick och i det här alternativet skulle daghemsbarnen flyttas till det daghem som så småningom ska byggas i Skaftkärr. Investeringskostnader på 20 miljoner euro.

I alternativ två flyttas Kråköbarnen till Vårberga skola, sedan när det finns en ny skola i Vårberga. Daghemsbarnen flyttas till Skaftskärrs daghem. Kostnaderna också i det här alternativet blir 20 miljoner euro.

Alternativ tre ger ett bildningscentrum, men bara på svenska, i Bjurböle. Barnen från Grännäs skola och från Kråkö skola flyttas till Bjurböle. Kostnaderna uppgår till 19,5 miljoner euro.

Det sista alternativet, nummer fyra, samlar till ett bildningscentrum i Ebbo, där också de finska barnen får plats. Alla skolbarn från Grännäs och från Kråkö placeras i Ebbo, liksom också daghemsbarnen som får plats i ett tvåspråkigt daghem. Kostnaderna uppgår till 19 miljoner euro.

Arbetsgruppen har fastnat för alternativ två.

– Skillnaderna i pris och i driftskostnader är inte så stora, säger Rikard Lindström, ordförande för arbetsgruppen. Med en skola i Grännäs och en i Vårberga kan vi samtidigt beakta bystrukturförslaget och också i fortsättningen ge service i skärgården.

Föräldrar och andra intresserade kan ställa frågor och kommentera de olika alternativen på www.dinasikt.fi fram till klockan 12 den 9 maj.

– Det här är en svår fråga för de fullmäktigeledamöter som bor i de södra delarna av staden, konstaterar SFP:s gruppordförande Pehr Sveholm. Och ja, det betyder att det är en svår fråga också för SFP.
– Målsättningen är att vi ska ha en gemensam åsikt så snart som möjligt, senast inför bildningsnämndens möte den 13 maj.
Den gemensamma åsikten kan troligen inte sammanfalla med en enda av de fem alternativa lösningsmodeller som tjänstemannarbetsgruppen kom fram till.
– Naturligtvis utgör deras arbete den grund vi står på, säger Sveholm. Men vi har en egen modell som vi grunnar på.
Planen för bystrukturen ska behandlas vid samma möten som skolnätet.
– Vår målsättning är att skolnätet och bystrukturen kan kombineras så att vi får vettiga och konstruktiva lösningar, säger Sveholm.
Svenska utbildningssektionen får skolnätet på agendan redan i dag, men förslaget är att sektionen konstaterar att utredningen är uppgjord enligt de riktlinjer och krav som ställts och kan för sin del godkänna utredningen samt skickar den vidare via bildningsnämnden till stadsstyrelsen.
Aktivitet på Din åsikt
Under veckoslutet blev det betydligt livligare besöksfrekvens på webbsidan dinasikt.fi när det gäller skolnätet i södra delen av Borgå.
Fredagseftermiddagen efter valborgshelgen hade ännu bara 26 personer bokfört sina åsikter och sina egna idéer om hur skolnätfrågan kan lösas. I början av måndagseftermiddagen var man uppe i över etthundra svar.
Medan ett skolcentrum i Bjurböle ännu på fredag låg i topp som bästa alternativ hade en stark förskjutning skett på måndagen då noll-alternativet fick flest bra-röster. På andra plats kom alternativ ett, med Kråköeleverna i Grännäs skola.
På fredag ansåg en majoritet att ett skolcentrum i Ebbo är det sämsta alternativet, medan vinden hade vänt, och det rejält, på måndag, när Bjurböle-alternativet ansågs som sämst av hela 52 procent av alla som hade deltagit i enkäten.
Många av dem som har deltagit i enkäten och kommit med egna förslag om hur skolnätet borde se ut tänker enbart ur sin egen synvinkel, på sina egna barns skolgång. Och det ska man förstås också få göra i en enkät som är riktad just till invånare och föräldrar.
Andra försöker hitta andra sparmål: " Slopa bokbussen men ge oss skola/daghem på vettigt avstånd."
Det finns också de som försöker se utifrån på problemet, som den som skrev kommentaren: " Hur man än vänder på saken kan man inte ändra på geografiska faktum i Borgå. Om barn som bor i Sondby på Vessö och Söderby på Pellinge skall gå i samma skola blir vägen FÖR lång för någondera gruppen. Våga äntligen fatta djärva beslut! Bevara TVÅ skolor. Inbesparningen på lång sikt är minimal."
Tillförlitligheten
När det gäller det tekniska utförandet lämnar nätsidan Ota kantaa - Din åsikt en del frågetecken, trots att redaktionen sitter på Justitieministeriets enhet för demokrati, språk och grundläggande rättigheter.
Det går tydligen att rösta flera gånger på bästa alternativ/ sämsta alternativ. När 106 personer hade deltagit i enkäten hade ändå 116 röster fördelats mellan bästa alternativ och 121 röster fördelats mellan sämsta alternativ.
Om det finns någon garanti för att samma person inte kan rösta två eller flera gånger i enkäten är också oklart. En fråga har lämnats till redaktionen för Ota kantaa per e-post, men den förblev obesvarad ännu på måndagen.

Skärgårdsskolan hotad
Kråkö skola stängs i fyra av de fem alternativ till elevupptagningsområden i södra Borgå som skolnätsarbetsgruppen presenterade förra veckan.
I två av alternativen dras också Grännäs skola in, det vill säga om man skapar ett skolcentrum i Bjurböle eller i Ebbo.
För skärgårdsborna är en stängning av Grännäs skola ett alternativ som de inte kan tänka sig att svälja utan protester.
– Om det ändå skulle handla om pengar, men det verkar som om det mera skulle vara en principfråga, säger Fredrik Gustafsson.
Gustafsson har ett företag med fler anställda på Pellinge. Han håller på att renovera ett hus där och kommer så småningom att flytta dit med familjen med två skolbarn.
– Vi flyttar i varje fall, hur det än går med Grännäs skola. Men när man ser ur barnens synvinkel så borde Borgå absolut kunna hålla kvar en skola också här i periferin.
– Små barn får ha högst två och en halv timme resväg till och från skolan varje dag. Om man tänker på hur korta skoldagar de har i de första klasserna blir situationen ännu mer absurd. Man kan ha en skoldag på tre timmar och sedan sitta två och en halv timme i taxi och buss. Barn i den åldern ska ha annat att sysselsätta sig med.
För servicen i skärgården är skolan i en nyckelposition.
– Jag förstår inte varför man inte kan spara en litet mindre skola här i skärgården, säger Gustafsson. Och Grännäs är ju inte ens mera så liten som den var när jag gick där.
– Det blir svåra beslut. Jag är inte alls avundsjuk på dem som bestämmer. Men jag hoppas att de ändå tänker åtminstone på de minsta skolbarnen. 

Personalen får inte sparken, utan erbjuds jobb i närliggande S-butiker under vinterhalvåret.

Sommaren 2015 får de återvända till skärgården.

Butikschef Anne Ek hoppas ännu att förslaget ska gå att avstyra. Mer vill hon inte kommentera i det här skedet.

Varuboden-Osla tiger

Också på Varuboden-Osla är man försiktig med att ge kommentarer.

Bengt Vinberg, branschdirektör, bekräftar att samarbetsförhandlingarna pågår. Tanken är att stänga butiken den 15 september.

Finns det en chans att butiken fortsätter hålla öppet som vanligt, Bengt Vinberg?
– Jag ids inte kommentera det medan samarbetsförhandlingarna pågår. Vi kommer att ge ut en bulletin om saken med närmare information.

"Synd är det"

Försäljaren Inga-Lill Klingberg berättar att representanter från Varuboden-Osla har besökt butiken och informerat personalen.

Hon tolkar det som att beslutet i princip är klart.

– Synd är det. Mest synd är det om butikschefen Anne. Hon har varit här i många år. Synd är det också om befolkningen här.

Uppmanar till kamp

På butikens Facebook-sidan skriver en av kunderna, Terttu Peuhu, så här:

"Ingen annanstans får man så bra service på båda språken som i vår Sale-butik. En förhållandevis liten del av de som är fast bosatta i Barösund har ändå koncentrerat sina inköp lokalt fastän många säger att de försöker. Om någon ännu kommer på ett sätt att rädda vår närbutik och den fantastiska personalens framtid, är det här sista möjligheten att agera. "

Sale i Barösund når sin överlägsna kundtopp om somrarna. Vintertid är besökarna ibland knappt tio stycken.

Den nya butikslokalen i Barösund invigdes våren 2011. Bakom satsningen stod Barösunds byaråd och Varubodens styrelse tillsammans med en lång rad privatpersoner, som hade gått med i ett aktiebolag som bildades för bygget.

– Att stänga butiken och bara ha den öppen i juni, juli och augusti är en förolämpning mot ortsbefolkningen, säger Wiberg som bor i Barösund året om.

Han äger en aktie i det bolag som ortsbor och sommargäster bildade för att bygga den nya butikslokalen som stod färdig 2011. För den aktien betalade han 300 euro.

Men han vet personer som har investerat i tjugo aktier, alltså 6 000 euro.

Wiberg är fyrabarnspappa och familjen gör största delen av sina inköp i Sale-butiken. I Facebookgruppen Barösund meddelar Wiberg att han tänker bojkotta S-gruppen om beslutet går igenom.

"Andelslag betyder ingenting lägre ... Lämnar nog in mina gröna kort när det stänger. Vilken pr vinst för Vosla, inte undra på att det kallas usla i Östra nyland," skriver han.

"Tänk efter ordentligt"

För VN berättar Wiberg att han hellre kör in till Karis och handlar i en konkurrerande market än att besöka S-butiken i Ingå, om Barösundsbutikens öppettider stympas.

Han har en hälsning till Varuboden-Osla:

– Tänk efter ordentligt innan ni stänger butiken.

Wiberg är inte ensam om att vara upprörd. I kommentarsfältet på Facebookgruppen är missnöjet stort.

– Det här är nu bara skit. Vi sommargäster använder butiken frekvent även under våren, skriver Stefan Wollsten.

– Nu bör nog Barösundsborna ställa sig på barrikaderna, och varför inte också andra personer, uppmanar Lars Lindholm.

– Om butiken bara är öppen på sommaren så behöver det inte vara Osla som sköter den, föreslår Petski Eriksson.

"Så rosenrasande att jag knappt kan tala"

Barösundsbon Monica von Bonsdorff, som också har investerat av sina pengar i aktiebolaget, är fly förbannad.

Trots att hon är aktieägare har Varuboden-Osla inte informerat om samarbetsförhandlingarna, utan hon läste om dem i gårdagens VN.

– Det här är fullständigt vansinnigt, jag är så rosenrasande att jag knappt kan tala om det.

Inte heller Emil Wiberg har informerats.

– Jag hörde det på byn.

Monica von Bonsdorff säger att butiken är en viktig knutpunkt i Barösund.

– Den är ett hjärta mitt i pulsådern.

Kontrakt på fem år

Barösund drabbades redan av ett hårt slag 2009 då byskolan drogs in. Att restaurangen Scola slog upp dörrarna i den gamla skolan spred en ny känsla av optimism i byn.

Men det här beskedet får den definitivt att slockna, slår von Bonsdorff fast.

– Ett cyniskt beslut. Det handlar bara om siffror.

Butiken har ett hyreskontrakt på fem år. Redan det gjorde Emil Wiberg skeptisk till en början.

– Men jag tänkte att det är bra att de vill prova. Nu förstår jag inte varför man vill hyra en byggnad för hela året och bara ha den öppen tre månader. Det övergår mitt förstånd.

Något han inte heller förstår är de Barösundsbor som inte handlar i Sale.

– Dem kan vi också tacka för att vi blir utan butik.

Bildningsnämnden möttes på tisdagen för att bland annat ge sin syn på det svenska skolnätet i södra Borgå. 

SFP:s Catharina von Schoultz föreslog samma lösning som utbildningssektionen hade godkänt, skola i Grännäs och svensk skola och tvåspråkigt daghem i Bjurböle. Förslaget fick bara tre röster, alla SFP:are i nämnden, bakom sig. Resten av nämnden, 7 medlemmar, ställde sig i den första omröstningen bakom Socialdemokraternas förslag, framfört av Markus Hammarström. Förslaget hade justerats sedan utbildningssektionen och innebar nu en skola i Grännäs och att ställningen för Bjurböle daghem ska avgöras i en separat utredning om daghemsnätet.

Det blev också SDP:s förslag som segrade i den avgörande omröstningen där förslaget ställdes mot beredningens förslag 8-2.

Frågan om det svenska skolnätet ska ännu behandlas i stadsstyrelsen och i stadsfullmäktige.

– Det är tedags nu.

Skägga, eller Göran Wikström som han egentligen heter, ser ut som själva sinnebilden av en seg gammal fiskargubbe när han tassar till bordet med lätt framåtböjd hållning. Hatten dragen över pannan. Munnen inramad av det där grå skägget som nästan är lika känt som Eurovision-vinnaren Conchita Wursts ansiktsbehåring.

Han tar knappt någon notis om mig när jag försöker med ett "nämen, då passar det ju alldeles ypperligt med den här".

Jag försöker på nytt. Då tittar han upp. Ekenäsbon Trygve Forsbäck, som nominerade skärgårdsprofilen till tårtan, överräcker bakverket. Göran tar emot det med en lätt bugning. Inga översvallande känsloyttringar här, inte.

Vi sätter oss vid bordet. Utanför fönstret börjar skärgården vakna till liv.

I trettio år har Göran sett på den här utsikten.

"Alltid vänlig och hjälpsam"

– Han är alltid vänlig och hjälpsam. Genom att han är en gammal skäribo är han en samlande länk för hela skärgården, sade Trygve Forsbäck när han nominerade Wikström.

Så sent som förra veckan fick han ytterligare ett bevis som cementerade påståendet.

Då hjälpte Wikström hans bror att täta och bogsera en båt. Utan de flinka skärgårdsfingrarna skulle den troligen ha blivit kvar på landbacken. I dag är den i Sverige.

– Din stora hjälpsamhet är prisvärd, säger Forsbäck som själv har fått hjälp med en krånglande snöskoter.

Göran muttrar blygsamt.

– Nåjo, nå, no. man kan väl försöka ... De flesta är kunder, eller blivande kunder. Eller rena mänskligheten. Det är det som är affärshemligheten för att lyckas här i bygden: skjut inte ut båten och far i väg. Man ska ta hand om kunderna.

Gillar smeknamnet

Att kunderna är nöjda råder ingen tvekan om. Bakom försäljningsdisken är väggen proppfull med vykort och fotografier som de har skickat till sin favoritbod. Skåldöborna, ett släkte som härdats av piskande vindar och svettiga färjköer, kan vara svårflörtade. Men när de talar om "Skäggas" smyger sig alltid en värme in i rösten.

Skägga, ja. Vad tycker han själv om smeknamnet?

– Jag har inget emot det, alla har ju något smeknamn i Västnyland, säger han.

– Det har följt med från vår första logo som föreställde en fiskargubbe med stort skägg. Jag hade en betydligt större skäggprydnad då.

Trots att Göran är Skåldö personifierad bor han i Trollböle. Men han är född bara några stenkast härifrån, på Sommarö gård, den 25 maj 1935. Nästa år blir det alltså 80-årskalas.

Minkfarm och forellodling

Redan i år finns det ändå skäl att fira. Skåldö fiskebod har funnits på Sommarö i trettio år. Familjen Wikström – först Göran, sedan sönerna Niklas och Jörgen – har stadigt byggt ut den efter hand. I dag finns både en stor gästhamn, en restaurang, sex båthallar, sju anställda året om och två svävare som de använder för att skjutsa öbor till holmarna.

I år ska de dessutom bygga en minigolfbana.

När Göran kom hit fanns det bara en övergiven minkfarm med dörrar som stod på vid gavel och flaggade i vinden.

– Det såg hemskt ut.

Farmen hade upphört med sin verksamhet på 70-talet. Efter det försökte någon med en forellodling, men den gick i stöpet och fiskarna simmade ut i friheten.

– Alla satte 50-millimetersnät i vattnet och fick mycket fångst. Det var slutet på den fiskodlingen, säger Göran och skrockar.

Något slut på hans verksamhet blir det ändå inte tal om på länge ännu. Inte så längre kroppen orkar.

– Och så länge det finns någonting under hårfästet.

En skötsel- och användningsplan för nationalstadsparken i Borgå ska göras upp och för första gången i Borgå finns det inget färdigt planförslag att utgå från utan förslaget ska skapas i arbetsgrupper och från de tankar och idéer som aktiva invånare till exempel postar på nätet.
– Vi utgår från att de som är intresserade av området kommer med och diskuterar och tillsammans med sådana som kanske tycker tvärtom kommer fram till fungerande lösningar, säger stadens skogsbruksingenjör Tommi Laakkonen. Allas åsikter får komma fram och det är viktigt att man kan motivera och få andra med.
Laakkonen har suttit som sekreterare i arbetsgruppen som har funderat på hur man kunde komma vidare med skötsel- och användningsplanen. Nationalstadsparken berör många av stadens olika ansvarsområden, som stadsplaneringen, miljövården, parkavdelningen och kulturväsendet men också Museiverket är en part i målet.
– Vi utgår från en gemensam, samhällelig planläggning, säger Laakkonen. Vi har inte prövat på den här metoden tidigare och det har man inte gjort på andra håll i Finland heller. Däremot är det vanligt i USA att man gör upp planer för nationalparker på det här sättet.
Några små detaljer ska man inte ta fasta på i den här planen.
– Det handlar inte om var vi ska placera ut avfallskärl, påpekar Laakkonen. I stället ska vi se på de stora linjerna och helheten. Vad får man göra var och på vilket sätt, de frågorna ska få ett svar. Och människan är i centrum.
– En del ramar finns det förstås. Jag brukar säga att vi har kanter på sandlådan men innanför den är det möjligt att tänka på nya sätt.
Naturskyddsområden
Miljövårdsinspektör Arto Lankinen sitter också med i arbetsgruppen för nationalstadsparken och han påpekar att ungefär hälften av arealen består av skyddade områden. Natura ställer också sina krav.
– Och till slut ska planen godkännas av Närings-, trafik- och miljöcentralen. Och av stadens styrelse och fullmäktige och slutligen av Miljöministeriet.
– Men till nationalstadsparken hör många intressanta områden som det säkert finns gott om åsikter om och känslor kring i den här staden, säger Laakkonen. Jag tänker på Jonasbacken, Gammelbacka parkskog, åstranden och andra stränder, Näsebacken, Kokonbacken.
– Och trots att vi inte kan gå in och ändra innanför gränserna på områden som är naturskyddsområden så finns det ändå mycket annat omkring man kan planera, som områdets skyltning och parkeringsplatser till exempel.
Laakkonen säger att man alltför ofta får höra att staden bara kommer ut med diktat, att allt är bestämt och reglerat och att invånarna bara får lyda.
– Nu har tjänstemännen i stället förbundit sig till att ge över tyglarna till invånarna. Dessutom har tjänstemännen lovat att bara hjälpa till i processen, att inte själva ta en ledande roll.
– Inom stadsplaneringen pågår en evig utveckling, säger å sin sida stadsplaneringschef Eero Löytönen. Nu är trenden att utveckla nya sätt att ta med alla berörda i processen och få en så stark expertis som möjligt. Nu gör vi tillsammans på allvar i Borgå.
– Skötsel- och användningsplanen görs upp samtidigt som stadsplaneringsavdelningen gör upp skisser över stadsparkens kärnområde, från Näse gård till Kokonudden. Processerna kan säker komplettera varandra, vi får god underbyggnad för våra planlösningar via de kommentarer och den kunskap som kommer in när skötsel- och användningsplanen görs upp. Samtidigt får vi förhoppningsvis en ny syn på hur vi ska marknadsföra den nationella stadsparken
Många synvinklar
Det finns mycket att vinna på att ta med invånarna och en så mångsidig panel som möjligt redan från första början.
– Om en ensam expert sitter och planerar är det mycket sannolikt att någon viktig aspekt faller bort, kanske redan i inledningsskedet, säger Laakkonen. Med hela den gemensamma erfarenheten Borgåborna har av det här området kan vi få alla synvinklar kartlagda och beaktade.
Under sommaren ska mycket hända.
– Vi ska gå omkring i terrängen och planera för framtiden, säger Laakkonen. För alla dem som vill vara med i planeringen ska vi skapa flera olika verkstäder där man fritt får bolla sina idéer. Och för alla dem som inte har tid att sitta på möten kommer det att finnas nätförfrågningar att svara på.
– Vi tjänstemän har ingen dold agenda. Vi har inga hemligheter eller något planförslag i bakfickan.
– Men om det visar sig att inga invånare är intresserade av att komma med så har vi förstås beredskap att åstadkomma en plan också på egen hand.
Näringslivet med
Laakkonen hoppas att alla de som har egna intressen, kanske kommersiella sådana, av att utveckla någon del av nationalstadsparken kommer med i det gemensamma arbetet med skötsel- och användningsplanen.
– Det gäller ju också att skapa dragningskraft. Det kan man göra till exempel genom att placera ett kafé på ett strategiskt ställe. Man har pratat om att gästhamnen borde flytta till andra sidan ån och att där också kunde finnas ett paddlingscentrum, finns det intresserade företagare? Hur är det med de företag som redan verkar till exempel på Kokonområdet, vill de komma med och fundera?
Planen ska vara klar vid årsskiftet och därför kommer man att sätta i gång med arbetet alldeles i rappet.
Nu på lördag firas nationalstadsparkens fyraårsdag, med bland annat ett informationsmöte i Holmska gården mellan klockan 10 och 12. På mötet får man information om fågellivet och växtligheten i nationalstadsparken, om vad man borde tänka på när man rör sig där. Men mötet är också inkörsporten till den gemensamma planeringen av skötsel- och användningsplanen.
– Alla som vill vara med i arbetet från allra första början gör klokt i att söka sig till Holmska gården på lördag, säger Tommi Laakkonen. 

Kampanjen är ett sätt för föreningen Håll skärgården ren att dels städa upp stränderna inför sommaren, dels samla in noggrannare information om skräpet utmed kusten och i skärgården.
Starskottet för kampanjen gick i måndags för en vecka sedan. Avslutningsfesten firas i Åbo nästa vecka.

I Borgå är det Marja-Leena Talvitie från Borgå västra Rotaryklubb som fungerar som kontaktperson. Hon har lastat bilen full med soppåsar, skyddshandskar och annat som kan behövas under kvällens lopp.
I utkanterna av båtupplagen ligger kanistrar, plast, tomburkar och flaskor. Men överlag är det mer städat än förväntat och Talvitie tror att det beror på att Borgå stad sysselsatt en handfull personer på viss tid för att städa upp.
– Men här ligger ganska mycket tomdunkar och skräpar, och längs Svinövägen finns det en hel del att plocka upp.

Håll Skärgården Ren har deltagit i ett internationellt projekt där man tagit sig en närmare titt på skräpet längs stränderna. Projektet avslutades i slutet av fjolåret. Talvitie är bestört över att de finländska stränderna är de smutsigaste. Övriga länder som deltog i projektet är Sverige, Estland och Lettland.
Största delen av skräpet som flyter i land i skärgården är plast av olika slag.
– Det besvärliga med plast är att det inte förmultnar. Det smulas sönder, fisken får i sig det och den vägen även människan, säger Talvitie. Det är hög tid att vi vaknar upp nu och gör någonting åt saken.

Talvitie hade hoppats att skolorna i trakten skulle ställa upp på talkot, men det visade sig att tidpunkten inte är den bästa möjliga med tanke på det stundande sommarlovet och allt vad det innebär.
– Många av våra medlemmar har meddelat att de städar på stugan och att de brukar ordna städtalko där tillsammans med vänner. Det är inte så viktigt när och var man städar, huvudsaken att man hjälper till, tycker Talvitie.

Projektkoordinator Jenny Gustafsson vid Håll Skärgården Ren tycker att kampanjen har utfallit väl. Man hade siktet inställt på 100 arbetslag längs kusten och i skärgården, och i går kunde Gustafsson räkna in totalt 106 städtalkon.
– Det var det här vi hoppades på. Kampanjen pågår officiellt framtill söndag, men det är fritt fram att städa också efter det.
Hur städkampanjen förverkligas framöver, återstår att se. Gustafsson säger att det kan hända att man ordnar en viss talkodag, eller utser ett veckoslut då man hoppas att så många som möjligt deltar i att putsa upp längs stränderna inför sommaren. Men det är inte heller omöjligt att städkampanjen förläggs till hösten.
– Jag har varit med på ganska många ställen, och mer än hälften av skräpet som samlas in är plast.

På stränderna i närheten av städer har plastavfallet inte färdats så långt och det syns att det inte har legat och skräpat någon längre tid. Men ju längre ut i skärgården man kommer, desto tydligare blir det att plasten legat i havet en längre tid. Där stöter man också allt oftare på skräp av utländskt ursprung.
Håll Skärgården Ren har också framfört ett önskemål om att de som städar ska föra bok över vad de samlar in längs stränderna.

Därför har också Talvitie försett sig med blanketter som talkoarbetarna får fylla i. Här bokförs om det är frågan om organiskt avfall, såsom hundbajs, tomglas, plast, papp eller metall.
Dessutom har föreningen utvecklat en nätapplikation kallad Sibi. Via den kan frivilligarbetarna ge en noggrannare rapport om hurdant skräp som samlats in. Applikationen fungerar både på smarttelefonen och på datorn.

– Men på en del ställen har man samlat in stora mängder avfall och då har talkoarbetarna bara uppgett hur många soppåsar man fyllt. Det hade blivit en alltför stor uppgift att föra bok över skräpet, säger Gustafsson.
Vanligtvis har ett arbetslag rört sig kring femton personer, men i den största gruppen deltog hela 150 frivilliga. 

I år ska bland annat fyrarna på Tankar, Utö, Märket och Enskär renoveras. På Valsörarna och Sälgrund ska fyrarna rustas upp 2015–2016. Också Sälskärs fyr, Säbbskärs fyr, Russarö fyr och Porkala fyr ska renoveras.

Då fyrbyggnaderna inspekterats har man upptäckt brister bland annat i trappor, utgångar och elapparater.

Fyrarnas betydelse för sjöfarten har minskat sedan navigeringsmetoderna utvecklats. 

För skärgårdsborna har livet alltid handlat om att på olika sätt dryga ut kassan. Ett sätt var att hyra ut hemmet under sommarmånaderna till stadsfamiljer.
– När herrskapet kom, flyttade man ut. Det hade jag blivit van vid redan hemma på Våtskär. Som barn tyckte jag att det var roligt att flytta ut i bodan över sommaren, säger Greta Gustafsson, 92 år.
Greta Forsell gifte sig med Albert Gustafsson från Eidisudden, egentligen Ednäs, på Storpellinge i augusti 1943. Bröllopet hölls på föreningslokalen i Österby.
Till bröllopsgästerna hörde sommarhyresgästerna, den konstnärliga familjen Jansson: Viktor Jansson, hans hustru Signe Hammersten-Jansson och deras tre barn Tove, Per Olov och Lars.
I och med äktenskapet lärde Greta känna Janssons, men vänskapsbanden mellan familjerna hade uppstått redan tidigare. Janssons började sin Pellingeera på Rödholmen, som ligger en bit utanför Eidisudden. Där satt de och tittade på skärgårdshemmanet in mot land, blev förtjusta och hörde sig för om familjen fick hyra in sig hos Gustafssons på Eidisudden.
– Min man och Tove var jämngamla och de busade och hade roligt tillsammans.
I lillstugan
Greta och Albert flyttade ut till lillstugan endast en sommar, efter det blev lillstugan familjen Janssons sommarviste. Signe Hammersten-Jansson tyckte att Greta och Albert skulle få bo i sitt hem året runt och inte vara tvungna att packa ihop för sommargästernas skull. Den av familjen Jansson som längst bodde kvar i lillstugan var Per Olov och hans familj. Tove hade flyttat redan före Gretas ankomst, men hon blev Pellinge trogen. Hon köpte Bredskär 1947 och senare Klovharun.
Sommarens lekar fortsatte, nu var det Gretas och Alberts barn som busade tillsammans med Per Olovs barn.
– Familjen Jansson var mycket trevlig, de var goda människor. Jag fick också hjälp av dem. Per Olovs hustru Saga tog barnen till badstranden och såg efter dem så att jag kunde syssla med annat. Saga lärde mig också att laga mat, hon hade gått i hushållsskola. Själv kunde jag bara laga skärimat, säger Greta.
För Greta hade att stå i, inte bara med barnen utan med allt som krävdes att få mat på bordet.
– Jag hade fått en ko av min farbror, den gav oss och sommargästerna mjölk. Och så hade vi höns. Tunga saker som saker socker och mjöl tog vi hem med båt, men allt annat bar jag hem från butiken i Söderby. Till den kom man längs en stig genom skogen, det gick inte ens att cykla på den.  Det var tre kilometer till butiken. Varorna bar jag i en ryggsäck.
Gustafssons fick vänta länge på bättre förbindelser. Greta hade hunnit fylla 50 år innan bilvägen till Eidisudden hade byggts. Som holmflicka hade Greta aldrig lärt sig cykla, men körkort tog hon.
Fyrarna
Det där med idyll är ett relativt begrepp, åtminstone för den som ska livnära sig på idyllen.
– Någon för att sätta sig ner och prata fanns det egentligen inte för mig. Mest handlade det om att koka och diska, säger Greta.
Medan Greta hade hand om hushållet, höll Albert till i båtbyggeriet eller var ute på havet och försåg tjugo fyrar med gas.
– Gastuberna vägde 100 kilogram. När Albert närmade sig fyrholmarna band han ett rep runt gastuben, släppte ner den i strandvattnet och släpade med hjälp av repet upp tuben på land.
En gastub gav bränsle för ungefär fyra veckor år gången. Efter det skulle proceduren upprepas, oberoende av vädret. Vintertid tog han sig ut till fyrarna med skidor eller sparkstötting.
– En enda gång skadade han sig, en av fyrlyktorna exploderade. Jag hade just bestämt mig för att ringa sjöbevakningen, när han dök upp. "Nu ska du inte bli rädd", sa han när kom hem med blodigt ansikte.
Nu, i efterhand, anser Greta att Albert aldrig borde ha tagit fyrskötseluppdraget. Det var både farligt och dåligt betalt.
Sent i november
Exempel på de nära kontakterna mellan familjerna Jansson och Gustafsson hänger på väggarna hemma hos Greta. Hon visar på flera teckningar som gjorts av Signe Hammersten-Jansson. En tavla målad av Tove Jansson är för tillfället utlånad till Ateneum till jubileumsutställningen.
En av Tove Janssons böcker har fått sin början hos Albert och Greta.
– Hon satt i vårt vindsrum i två veckors tid och skrev på Sent i november. Hon bad mig läsa igenom manuskriptet. För henne var det viktigt att få allt rätt.
Greta var också den som såg till att de teckningar och meddelanden som syskonen Jansson skrev på utedassets väggar blev bevarade för eftervärlden.
– Som tonåring satt Tove, och också hennes syskon, där och ritade och skrev meddelanden till varandra på spännpappret som fanns på väggarna. Jag märkte att det de ritat och skrivit höll på att försvinna. Jag meddelade Moomin Characters som kom och tog hand om originalen. Vi har gått en kopia som vi har hängt upp i bastubyggnaden.
Så den som stiger in byggnaden kan till exempel kan få se en illustrerad berättelse om den elaka metmasken som frågade tusenfotingen vilken fot han börjar med. Frågan gjorde tusenfotingen så förvirrad att han aldrig mera kunde gå.

Torskfisket måste minskas kraftigt i Östersjön, liksom fisket av sill och strömming som är torskens huvudsakliga föda, skriver miljöorganisationen Oceana som har tagit del av Internationella havsforskningsrådets (ICES) årsrekommendationer av fiskekvoter som publicerades på fredagen.

Tidigare år har det verkat som att torskbeståndet var på väg att återhämta sig, men nu har det visat sig att fiskarna är små och växer långsamt.