Borgå Sandskutorna Ghita från Borgå och Greta från Sibbo är sålda. Skepparna Kaj Grönqvist i Grännäs och Svante Johansson i Sibbo har under årtionden kört rutten mellan Vessö och Helsingfors, men nu är det slut.
Kaj Grönqvist medger inte alls att det skulle kännas vemodigt då han står vid den tomma bryggan i hemhamnen. Här nedanför köksfönstret har hans sandskuta stått sedan han köpte den för bortåt femton år sedan.
– Det är bara en massa besvär, man ska kolla förtöjningar och se vad stormar ställer till med. Så jag känner nog främst en stor lättnad. Nu kanske jag hinner bygga om bryggan så man kan ta en svängom här.

Storlek ger lönsamhet
Det var dags att lägga av och tiderna förändras.
– Nu ska här gå en skuta som kan lasta dubbelt upp. Det skulle ha blivit för stora investeringar för mig att satsa på ny båt.
Rudus som är beställaren av sand har fått lov att ta ut mer från sina grustäkter i Vessö, men ingen vet hur länge det är lönsamt.
– Allt beror på om Rudus fortsättningsvis får en hamnplats eller inte. Hyreskontraktet för den nuvarande på Busholmen går ut om några år, sen får man se. Men grus finns det nog att ta.
Den 12 december lastades Ghita för sista gång med sand från Vessö. Som vanligt styrde hon mot Helsingfors för att lastas av och härefter ska hon köra virke med ny skeppare i Åbo­trakten.

Hela livet på sjön
Svante Johansson hör till de som har sjöfarten i blodet. Som tvååring fick han för första gången åka med då föräldrarna transporterade virke till Stockholm, och på den vägen blev det.
– Först blev det 17 år på olika fartyg som elektriker och senare maskinmästare. Sen blev det 24 år som sandskutsskeppare. Det har varit fina år.
Men nu är det dags att kasta in handskarna. Den 90-åriga gamla damen fick ta kurs mot Brändö på Åland.
– Vi köpte henne i Mariehamn för 42 år sedan, så nu fick hon komma tillbaka till hemvattnen, säger Johansson.
Hon ska få köra ut konstgödsel, virke och allt annat som skärgårdsborna behöver.
– Det känns bra. Och det känns bra att sandtransporterna tas över av en duktig och tillförlitig ny skeppare.
Det är det större fartyget Riona och rederiet Ronja Marin som ska börja köra sanden från och med nu. Och det är fin sand som ska bli betong hon kommer att ha ombord.
– Sanden håller alla kvalitetsmått, den har analyserats och har rätt hållbarhet. Då Kampen byggdes ställde man garantikrav på 100 år. Då dög Vessösanden, konstaterar Kaj Grönqvist.

Enorm betydelse
Pensionerade journalisten och sjöfartsskribent Thure Malmberg har mängder litteratur kring skutorna.
– De hade en enorm ekonomisk och sysselsättande betydelse. Ofta var det ju så att hela familjen jobbade på fartygen. Och det var ett hårt slit, konstaterar Malmberg.
Många började jobba med det tunga arbetet redan som barn.
– Sandens kulle skottas för hand, först kärrades sanden ombord och sen skulle den tömmas för hand. Det underlättade mycket då lastbanden kom och jobbet inte längre var manuellt.
Som en kuriosa berättar Malmberg om skutor som passade på att göra business även på återresan.
– De gjorde så kallade gödseltransporter, tömde Helsingfors skitlager och körde ut det åt bönderna i Sibbo.
Skepparna i Sibbo, Borgå och Pernå och organiserade sig i en förening för att på något sätt försöka bevaka sina intressen och för att för­söka få rättvis fördelning på frakterna.
Thure Malmberg konstaterar att frakterna fortsätter, men nu räcker det med ett stort fartyg och en aktör. Det är inte längre som då han för omkring 30 år sedan spejade ut över redden i Vålax.
– Det var stort att se skutorna rida för ankare i viken. Många kände igen dem redan på motorljudet då de närmade sig land och visste precis vem som var på väg hem.

I förslaget definieras de här arterna som främmande art vars introduktion eller spridning genom riskbedömning har konstaterats hota biologisk mångfald och ekosystemstjänster och som kan ha negativ inverkan på människors hälsa eller ekonomi.

En annan definition av invasiv främmande art av EU-betydelse är en art vars negativa effekter anses vara av sådan omfattning att de kräver samordnade åtgärder på unionsnivå.

Phalacrocorax Carbo Sinensis i vardagligt tal den asiatiska skarven – borde entydigt falla under rubriken invasiv främmande art av EU-betydelse. Erfarenheterna visar att skarven nästan planmässigt söker sig till nya jaktmarker när den har fiskat ut ett område eller när den har störts av havsörnar.

Men vi ska kanske inte ropa hej än. Det finns nämligen också andra – och lite underligare – målsättningar kring förordningen. Den asiatiska skarvens försvarare hävdar att benfynd hittats i vikingatidens avskrädeshögar och att den således inte alls borde räknas som "främmande".

Det är ändå totalt obevisat att benen skulle komma från den skarven. Ryktesvägen har vi även fått höra att pälsdjursmotståndarna kräver att minken ska förbjudas genom förordningen.

Det är sant att minkar som av någon anledning kommer ut i frihet är både farliga och invasiva – det vet alla som har bott i skärgården och sett den förvildade minken härja. Men just därför måste det vara straffbart att med vett och vilja ta sig in på minkfarmerna och släppa ut de små och mycket nyfikna lustmördarna.

Här går gränslinjerna mellan djurrättsaktivister och de som i generationer har bott och arbetat med och kring naturens biologiska resurser. Vi kommer alltså med största sannolikhet att se personer, som vill skydda den asiatiska storskarven och samtidigt förbjuda mink- och rävfarmer.

Jag tvivlar egentligen inte på hur gränsdragningen borde begås. Förordningens tredje artikel berör ekosystemstjänster, dvs. tjänster ekosystemen ger vår välfärd genom direkta och indirekta bidrag. Det borde vara uppenbart att vårt kustfiske lever på ett sådant ekosystem, vilket förordningens uppgift också är att skydda, och på sikt bidra till ett bestående och balanserat fiske.

Ifall Miljöministeriet"reserverar" behandlingen av förordningen när ministerrådet ska ta ställning till det förslag som kommer ut ur Europaparlamentet, finns risken att djurrättsaktivisterna är överrepresenterade. Och redan i parlamentsbehandlingen finns utmaningar.

Det gäller för oss att vara på alerten och se till att inga tillfälliga majoriteter och/eller beslutsfattare kapar frågor med en mycket större bärvidd.

Vi har alltså vässat pennorna!

BORGÅ. Ifall köldknäppen håller i sig ska det väl så småningom bildas ordentliga bärande isar. Och då ska en isväg igen öppnas för den som rör sig mellan Pörtö och fastlandet. Trafikverket kommer den 20 januari att liksom tidigare år stänga två farledsavsnitt för att trygga isvägen. Det är fråga om Tallörnsleden (6,1 m) mellan Gäddgrundet och Rävholmen samt Onasleden (4,5 m) mellan Gäddgrundet och Södra Finlands vinterfarled (Lilla Hästskär). Farledsstängningen gäller tillsvidare, men inte längre fram än till 21 april.

Regatta Resorts tog den 3 januari över det samarbetsavtal med Hangö stad, som öppnar dörren för byggande på två av Hangös attraktivaste adresser. Regatta Resorts ärvde avtalet efter Hangön Rantakiinteistös konkursbolag.

Ägare till Regatta Resorts är en grupp inom finans- och företagsvärlden, bland annat Ben Airas, Sune Dannberg, Henrik Ekqvist, Esa Karppinen, Henrik Kuningas, ­Peter Lindholm, Gustav Nyberg, Peder Planting och Kari Stadigh.

Ägarna kommer nu att placera fem miljoner euro i byggandet av ett wellnesscenter och fritidsbostäder på Fabriksudden.

Det är delvis samma personer som för ett par år sedan renoverade anrika hotell Regatta i Hangö.

Byggandet ska inledas med ett wellnesscenter och två fritidshus på Fabriksudden. Bolaget ska inom kort utse en arkitekt för projektet. Enligt styrelseordföranden Peter Lindholm strävar man efter att lämna in en bygglovsansökan i maj och räknar med byggstart i slutet av året. Bygget ska stå klart 2015.

Samma grupp företagare och investerare byggde för ett par år sedan ett bostadshus med nitton lyxbostäder som är granne med hotell Regatta. Bostäderna gick att sälja trots att prisnivån motsvarar den i Helsingfors innerstad.

– Jag tror att det går att sälja också de här nya bostäderna. Platsen och kvaliteten är den rätta, säger Peter Lindholm.

Samarbetsavtalet med Hangö stad innehåller 20 000 kvadratmeter byggrätt, vilket ska ge Hangö ett spa, fler hotellrum och mer än 100 högklassiga fritidsbostäder. Hela projektet beräknas vara värt 100 miljoner euro. Enligt Lindholm är det ännu för tidigt att säga något om hur de senare delarna av projektet förverkligas.

För snart sju år sedan, i april 2007, uppmanade Ålands förvaltningsdomstol för tredje gången sedan 1990-talet sjöfartsmyndigheterna att ta upp ett ärende om hastighetsbegränsningar i farleder i Föglö och Lemland till ny behandling.

Domstolen ansåg bland annat att Sjöfartsverkets tidigare och upprepade beslut att inte gå in för begränsningar var omotiverat och saknade det utredningsunderlag som krävs.

Sedan dess har ingenting hörts från myndigheten, något som den åländska juristen Marcus Måtar beskriver som en rättskandal.

Måtar har involverats i fallet i och med Amorellas grundstötning. Den skedde i det så kallade Apotekarfaret i Föglö, det vill säga på just den plats där såväl byalag som kommunstyrelsen i Föglö förgäves har anhållit om att fartygen skall sakta farten för att risken för skador på miljö, fiske och bryggor skall bli mindre.

Nu anhåller den person som äger holmen där Amorella grundstötte genom Måtar på nytt om att Trafiksäkerhetsverket skall införa fartbegränsningar i farleden. 

Det är gnistrande nysnö och en klar januarimorgon. Den första vinterkylan har fått isarna att lägga sig längs stränderna av Barösundsfaret, en av skärgårdens mest trafikerade inomskärsfarleder. Under högsommaren passerar här flera hundra båtar i dygnet och närmare 1 000 personer flyttar ut till sina stugor i trakten.
Men en onsdag i januari är det tyst och stilla vid bryggan i Barösund. Inte en enda människa syns till vid butiken eller på vägen från färjan. Några infrusna små båtar ligger kvar vid bryggan, men de omkring 150 fastbosatta i Barösundsområdet håller sig inomhus när kvicksilvret kryper ner till minus 15 eller mer.
Inne i butiken håller butiksföreståndare Anne Ek på att fylla hyllorna. Den nya butiken har funnits några år, innan dess fanns butiken i ett gammalt hus i hamnen. Det ska finnas färska äpplen, fasta tomater, fräsch sallad och prima potatis åt dagens kunder.
Tio kunder per dag
Trots att butiken i genomsnitt har tio kunder per dag den här tiden på året ser hyllorna lika välfyllda ut som i vilken kvartersbutik som helst. Kunderna ska få allt de behöver här också på vintern är Anne Eks motto. På cirka 100 kvadratmeter finns grönsaker, kött, mjölk, konserver, mjöl och allt annat som kan behövas till vardags.
– Det blir lite mera att kasta bort den här tiden på året, men jag vill ändå ha ett fullgott sortiment. Men jag har mindre sortiment nu än på sommaren. Då försöker jag satsa på sådant som är lokalproducerat som sallat och potatis.
Men när stugsäsongen kör i gång blir hyllorna tomma.
– Det är svårt att säga exakt när det är, för det beror på våren, är den sen eller tidig. I år är påsken sen så jag räknar med att det blir då. Då går allt åt som finns på hyllorna, kaffe, te och torra varor och allt annat. Vi har ju inte några lagerutrymmen egentligen, så vi kan inte ta in mer än det ryms på hyllorna.
Kunder ska vara krävande
Det som inte finns i butiken kan man alltid fråga efter. Går det att beställa så försöker Anne Ek göra det. Vill en kund ha 3 kg oxfilé går det att ordna, om man hör av sig någon dag i förväg.
– Men beroende på årstiden kan det vara lite svårt ibland. Det är svårt att få tag i inhemska äpplen i början av sommaren eller vårlök mitt i vintern. Men kunderna ska vara krävande, frågar de inte så kan jag inte veta vad de vill ha. Jag vill hela tiden förbättra vårt sortiment.
Och det skulle vara bra att ha en järnaffär i förrådet. Lite oljor, för motorsågskedjor, båtar och lampor står på en hylla i butiken, men större varor finns det inte plats för.
– På vårarna frågas det efter tegel och betong och andra byggvaror. För sådant fanns det förr. Jag har nog lite sådana varor som normalt inte ingår i sortimentet i en butik av det här slaget, men riktigt allt kan jag inte ha.
Sommaren räddar vintern
Under vinterdagarna när det är glest mellan kunderna gör Anne Ek pappersarbete för andra affärer inom S-kedjan.
– Det började jag med för ett par år sedan, för jag vill ju ha något att göra, annars blir tiden för lång här på vintern.
Men på sommaren är det annat. Då har hon hjälp av tre deltidsanställa och flera sommarjobbare. En bra sommardag kan den lilla butiken ha 700–800 kunder.
– På sommaren märks det att många uppskattar att handla snabbt och effektivt i en liten butik. De vill inte sätta sin lediga tid till att gå i stormarknader. En bra sommardag kommer det in lika mycket pengar på en dag som under en hel vintermånad.
Det är förklaringen till att butiken kan vara öppen fem dagar i veckan också vintertid.
– Nu har vi stängt på torsdag och söndag, men de andra dagarna har vi öppet.
Allt vi behöver
Men så kommer det en bil till parkeringen och bryter lugnet. Brita Lindholm och Stig Sontag kommer för att fylla på lagren. Baröboden är deras butik, året om.
– På somrarna bor jag ute på Hummelskär, det är cirka 10 km härifrån. Då kommer jag hit och handlar med egen båt. Nu på vintern bor vi en kilometer härifrån så nu är det enkelt att få påfyllning när det behövs.
– Här finns allt man behöver, så varför sku vi åka nån annanstans?

Det är gnistrande nysnö och en klar januarimorgon. Den första vinterkylan har fått isarna att lägga sig längs stränderna av Barösundsfaret, en av skärgårdens mest trafikerade inomskärsfarleder. Under högsommaren passerar här flera hundra båtar i dygnet och närmare 1 000 personer flyttar ut till sina stugor i trakten.
Men en onsdag i januari är det tyst och stilla vid bryggan i Barösund. Inte en enda människa syns till vid butiken eller på vägen från färjan. Några infrusna små båtar ligger kvar vid bryggan, men de omkring 150 fastbosatta i Barösundsområdet håller sig inomhus när kvicksilvret kryper ner till minus 15 eller mer.
Inne i butiken håller butiksföreståndare Anne Ek på att fylla hyllorna. Den nya butiken har funnits några år, innan dess fanns butiken i ett gammalt hus i hamnen. Det ska finnas färska äpplen, fasta tomater, fräsch sallad och prima potatis åt dagens kunder.
Tio kunder per dag
Trots att butiken i genomsnitt har tio kunder per dag den här tiden på året ser hyllorna lika välfyllda ut som i vilken kvartersbutik som helst. Kunderna ska få allt de behöver här också på vintern är Anne Eks motto. På cirka 100 kvadratmeter finns grönsaker, kött, mjölk, konserver, mjöl och allt annat som kan behövas till vardags.
– Det blir lite mera att kasta bort den här tiden på året, men jag vill ändå ha ett fullgott sortiment. Men jag har mindre sortiment nu än på sommaren. Då försöker jag satsa på sådant som är lokalproducerat som sallat och potatis.
Men när stugsäsongen kör i gång blir hyllorna tomma.
– Det är svårt att säga exakt när det är, för det beror på våren, är den sen eller tidig. I år är påsken sen så jag räknar med att det blir då. Då går allt åt som finns på hyllorna, kaffe, te och torra varor och allt annat. Vi har ju inte några lagerutrymmen egentligen, så vi kan inte ta in mer än det ryms på hyllorna.
Kunder ska vara krävande
Det som inte finns i butiken kan man alltid fråga efter. Går det att beställa så försöker Anne Ek göra det. Vill en kund ha 3 kg oxfilé går det att ordna, om man hör av sig någon dag i förväg.
– Men beroende på årstiden kan det vara lite svårt ibland. Det är svårt att få tag i inhemska äpplen i början av sommaren eller vårlök mitt i vintern. Men kunderna ska vara krävande, frågar de inte så kan jag inte veta vad de vill ha. Jag vill hela tiden förbättra vårt sortiment.
Och det skulle vara bra att ha en järnaffär i förrådet. Lite oljor, för motorsågskedjor, båtar och lampor står på en hylla i butiken, men större varor finns det inte plats för.
– På vårarna frågas det efter tegel och betong och andra byggvaror. För sådant fanns det förr. Jag har nog lite sådana varor som normalt inte ingår i sortimentet i en butik av det här slaget, men riktigt allt kan jag inte ha.
Sommaren räddar vintern
Under vinterdagarna när det är glest mellan kunderna gör Anne Ek pappersarbete för andra affärer inom S-kedjan.
– Det började jag med för ett par år sedan, för jag vill ju ha något att göra, annars blir tiden för lång här på vintern.
Men på sommaren är det annat. Då har hon hjälp av tre deltidsanställa och flera sommarjobbare. En bra sommardag kan den lilla butiken ha 700–800 kunder.
– På sommaren märks det att många uppskattar att handla snabbt och effektivt i en liten butik. De vill inte sätta sin lediga tid till att gå i stormarknader. En bra sommardag kommer det in lika mycket pengar på en dag som under en hel vintermånad.
Det är förklaringen till att butiken kan vara öppen fem dagar i veckan också vintertid.
– Nu har vi stängt på torsdag och söndag, men de andra dagarna har vi öppet.
Allt vi behöver
Men så kommer det en bil till parkeringen och bryter lugnet. Brita Lindholm och Stig Sontag kommer för att fylla på lagren. Baröboden är deras butik, året om.
– På somrarna bor jag ute på Hummelskär, det är cirka 10 km härifrån. Då kommer jag hit och handlar med egen båt. Nu på vintern bor vi en kilometer härifrån så nu är det enkelt att få påfyllning när det behövs.
– Här finns allt man behöver, så varför sku vi åka nån annanstans?

– Här kommer en del på skridsko och en del en del med sparkstötting mitt i Sunisundet! Helt omedvetna om att isen kan braka under dom vilken minut som helst, säger Denise Lönnroth som bor på Tirmosidan med utsikt över sundet.

Ortsborna ser med andan i halsen på hur folk rör sig på det strömma Sunisundets svaga isar mellan fastlandet och Pellinge, till fots och på skidor.

– På många ställen kör dom redan med bil. Men här i sundet är det helt annat. Man kan inte gå rakt över här utan en stor chans att få sig ett dopp.

Familjen Lönnroth har fört ner en livräddningsring och rep ner till isen ifall någonting skulle hända utanför hemstranden.

- Det här är inte roligt alls, säger Denise Lönnroth. Om man måste hjälpa någon utsätter man ju sig själv för fara ... nu for där tre skidare igen!

Undvik alltså tillsvidare Sunisundet för söndagspromenaden. Isarna är farliga!

Södra Finlands regionförvaltningsverk anser att Fortum ska betala ersättning till dem som har fastigheter på stränderna i närheten av kraftverket.

Möjligheterna till rekreation har försämrats på grund av utsläppen av kylvatten och avloppsvatten. För Fortums del handlar det om en summa på cirka 80 000 euro plus räntor.

Men Fortum anser att kravet är orimligt. Förra veckan lämnade bolaget in sitt besvär till Vasa förvaltningsrätt.

Man anser att regionförvaltningsverkets beslut inte hade motiverats tillräckligt väl. Bolagets jurister har också kommit fram till att kravet på ekonomisk ersättning är för högt. En paragraf i miljövårdslagen har också tolkats fel. 

Läs mer i Östra Nyland tisdagen den 28 januari 2014.

Isen bär bra när vi åker snöskoter ut från stranden vid Lukusund till nordvästra udden på Käldö. Om några dagar borde isen ha blivit så stark att man kan köra bil ut till ön, berättar Birger Nyholm. Vi är på väg ut för att hälsa på hans mamma Else-Lill Nyholm som i dag är den enda som riktigt på heltid bor året om på ön.

När Else-Lill växte upp på Käldö bodde det sju familjer året om på ön. I dag är det bara i hennes hus ljuset är tänt året om, men hon berättar att det väl finns ett tjugotal fritidshus på ön, och att några personer nog är skrivna på ön, men bor delar av året på annat håll då arbetsplatsen inte finns på ön.

Else-Lill var 21 år gammal när hon på sommaren 1949 flyttade från barndomshemmet på sydöstra delen av Käldö över till den lilla gården på nordvästra udden av ön. Då hade hon gift sig med sin Lasse.

– Det var ingen lång friarfärd.

– Då flyttade gubbens föräldrar till Tirmo, och nog var det väl tal om att vi också skulle flytta dit, men vi blev kvar på ön, säger hon.

Och här, i huset med utsikt mot Pernåviken mot norr och Lukusund mot söder har hon bott sedan dess. Under många år var det fullt upp med jobb med både jordbruk och fiske och två pojkar som skulle fostras upp.

– Vi brukade ha tre mjölkkor och en på växten, berättar hon. Och så hade vi häst också.

Med barnvagnen till åkerkanten

Ängarna och åkrarna låg några hundra meter från hemmet på udden, så när barnen var små var det fullt upp med att hinna med jordbruket och fisket och samtidigt se till pojkarna.

– Jag fick nog ha med mig barnvagnen genom skogen till åkrarna de första åren. Sedan när de hade blivit så stora att jag kunde lämna dem ensamma någon timme så blev det lättare.

Lantbruket gav foder åt djuren och potatis och grönsaker åt familjen. Litet vete odlade man också, men mest för att kunna mala mjöl för eget behov.

– På somrarna slog vi också vassen i vikarna här för att ha som vinterfoder åt djuren.

Vassen skulle slås innan vipporna kom fram. Då var den tillräckligt saftig för att bli hyfsat vinterfoder.

Fisket var basen

Annars var det fiske som gällde. Hennes man Lasse trålade tillsammans med ett par andra karlar, och en del av strömmingen lades sedan in i tunnor som kryddfisk som såldes via Lovisa fiskandelslag. Senare såldes strömmingen som minkmat.

Fjällfiske var ändå alltid en viktig del av inkomsten. Det kom fiskuppköpare ända från Lahtis för att köpa upp färsk fisk. Allt gick åt. I dag räknas braxen som skräpfisk, men då köpte Lahtisborna upp både braxen och mört.

– Då var jag nog stark, men ryggen fick sig väl av slitet.

Inkomsterna var kanske inte så stora, men man fick ihop vad man behövde. På ett skärgårdshemman skall man vara något av mångsysslare.

– Nog går det bra bara man har sjapuska, sa ryssbisin, säger Else-Lill och ögonen glittrar av humor.

Hon är i gott skick, sina år till trots, och ännu klarar hon av att få handflatorna i golv. Ja, hjärtat är väl inte i ungflicksklass längre, och för några år sedan fick hon ett nytt knä, men hon klarar sig.

– Hemsjukvården i Lovisa är riktigt bra. De kommer hit och tar sina prover ibland.

Det är bra, säger hon, och sonen Birger lägger till att det blir mer eller mindre en heldagsresa om Else-Lill skall till hälsocentralen på undersökning.

Elstolpar på 70-talet

Först i slutet på 1960-talet fick man elektricitet i hemmet på Käldö. Birger Nyholm berättar att han gick i yrkesskola i Lovisa 1967 och 68 och han minns att de en dag bar hem en tv-apparat. Då hade de skaffat en dieselgenerator som sedan tuggade på och gav elektricitet tills högspänningsstolparna först år 1977 restes. Käldö var en av de sista öarna fick fast elförbindelse.

– Det var nog en ljusfest den dagen vi fick fast el in i huset.

Nu gör elektriciteten tillvaron betydligt mycket enklare i huset på udden. Luftvärmepumpen ger en behaglig värme och gaskylskåpet kunde bytas ut mot ett modernare.

Men vedspisen finns kvar i köket liksom en kakelugn i sovrummet.

Snöskotern är viktig

När Bbl är på besök skall Else-Lill ta årets första runda med snöskotern, för man måste ju se till att man kan hantera den. När snöskotern kom till skärgården blev tillvaron vintertid bra mycket lättare. Innan dess måste man skuffa stolpakälken över isen på vintern och nog har hon några gånger tagit sig till fastlandet på bågnande isar.

Men i ärlighetens namn gör väl Else-Lill inte så mycket längre. Vinterdagarna går åt till att mata vinterfåglar och umgås med hunden Tessa och katten Misse. Och Birger, som numera är sjukpensionerad, kommer flera gånger i veckan ut och tittar till henne och stället.

Nu på vintern skulle det kanske inte vara så tråkigt att sitta någon annan stans och prata med andra gamlingar, säger hon. Sommartid är det då mera liv när Käldö fylls av sommargäster.

Finska vikens sjöbevakning har noggrant följt med isläget under den gångna veckan. Kontrollerna har visat att isen har stärkts mycket lite och på sina ställen till och med försvagats märkbart framför allt i den västnyländska skärgården. Det beror på växlingarna i havsvattennivån och det varma havsvatten som strömmat in från ost och sydost. Sjöbevakningen uppger att till exempel på Baggöområdet i Raseborg är istäcket ställvis endast två centimeter tjockt.
Därför bör alla som rör sig på isarna, framför allt i skärgården i Västnyland, fortfarande vara mycket försiktiga och överväga behovet av att över huvud taget att ta sig ut på isen.
Samma
Kaptenlöjtnant Mikko Hirvi på sjöbevakningen i Helsingfors att samma varningar generellt sett också kan tillämpas för isarna i skärgården i Borgå och Sibbo.
– Men vi brukar inte detaljerat berätta hur svaga eller starka isarna är på en viss plats eftersom läget kan variera stort på ett litet område. Men längre ut svallar havet fritt. I Pellinge skärgård är havet helt öppet på sina ställen.
Sjöbevakarna på Borgå sjöbevakningsstation på Glosholm lever i menföre. För tillfället använder de sig av järnbåt och hydrokopter. Järnbåten utnyttjas för servicetransporterna till och från Pellinge. Hydrokoptern står i beredskap på isen ifall sjöbevakarna blir tvungna att rycka ut.
– Stormen för några dagar sedan orsakade drivis i yttre skärgården. Nyis bildas hela tiden. Inomskärs finns det kärnis ställvis, säger sjöbevakaren Peter Lindqvist på Glosholm.
Havsvattenståndet väntas ligga på minus 60 centimeter i dag och stiga till minus 30 centimeter i morgon när vinden vänder till syd.

Det var med genuin förbluffelse och ett försiktigt, misstroget kluckande till skratt som nyheten om att "Larsmo säger nej till jämställdhet" i går spreds på sociala medier.

Allt i sinnebilden stämde överens: Den inåtvärmande lilla kommunens gubbiga styrelse, med starkt konservativ och patriarkalt religiös kultur, ville blockera möjligheten för progressiva kvinnor.

Som enda kommun i Österbotten röstade Larsmos kommunstyrelse ned förslaget att anta den europeiska deklarationen för jämställdhet. Styrelsens första vice ordförande Bertil Grankulla (KD) kommenterade beslutet med att det skulle medföra praktiska besvärligheter och lät sig aningslöst citeras: "inte kan man jobba för jämställdhet till vilket pris som helst." 

Vad som undflyr Grankulla är att deklarationens själva avsikt precis är att skapa "praktiska problem", i meningen att rasera gamla strukturer och med milt våld öppna ögonen för det självklara i att beakta jämställdhet som en prioritet i organisationers sammansättningar. 

Vid en närmare titt visade sig Larsmo ändå inte så svartvitt som den första sinnebilden kunde leda en att tro. Rösterna föll 6–3, men könsfördelningen i styrelsen är 5–4. Till kvinnornas fördel. 

Jämställdhet är inte en könsbetingad angelägenhet. Det är större skillnad mellan konservativa och liberaler, än mellan män och kvinnor. 

Inrikesministeriet har gett sitt förslag om hur landets nuvarande tjugotvå räddningsdistrikt bantas ner till bara elva från 2016.
Enligt förslaget smälter nuvarande Räddningsverket i Östra Nyland ihop med Mellersta Nylands räddningsverk och de båda bildar ett nytt Räddningsverket i Östra Nyland.
Det är egentligen bara namnet som blir trumf på hand för Östnyland i det färska förslaget.
I ett nytt stort räddningsverk utgör de östnyländska kommunerna bara en liten del och beslutanderätten krymper. När Borgå tidigare har hävdat att staden måste få mest att säga till om i räddningsnämnden eftersom Borgå betalar mest, finns det i fortsättningen någon helt annan som är störst, det vill säga Vanda stad.
Nuvarande Räddningsverket i Östra Nyland sysselsätter 100 personer på heltid medan det nya räddningsverket skulle ha en personal på 511. Östnyland representerar i den jämförelsen bara en knapp femtedel av hela räddningsverket.
Klart dyrast
Samtidigt är det nuvarande Räddningsverket i Östra Nyland klart dyrast av alla landets räddningsverk, 91,9 euro per invånare kostar det att hålla i gång verksamheten. I Västra Nyland är motsvarande kostnader 65 euro per invånare och i Mellersta Nyland 56,2 euro per invånare.
Stadsstyrelsen ska ge sitt utlåtande till Inrikesministeriets förslag.
– Vi vill naturligtvis också ha en förklaring till varför vårt nuvarande räddningsverk är så dyrt, säger stadsstyrelsens ordförande Matti Nuutti, SDP.
– Det är viktigt med ett eget räddningsverk, speciellt i de förhållanden vi har här i Östnyland med både kemisk industri och kärnkraftverk. Vi måste också beakta det oljeskydd som vi har arbetat upp.
Inga onödiga satsningar
Ulf Backman, SFP, är ordförande för den nuvarande räddningsnämnden där han representerar Borgå stad.
– Vi måste beakta de långa avstånden vi har här i Östnyland, vår skärgård och de många riskerna. Vi har inte satsat onödigt, allt har varit nödvändigt.
– Jag är skeptisk till ett mycket större räddningsområde, det här är en beklaglig utveckling, tycker jag. Vi måste göra upp vårt utlåtande till ministeriet med omsorg.
Markku Välimäki, Saml, sitter med på räddningsnämndens möten som stadsstyrelsens representant.
– En centralisering kan vara en negativ utveckling. Det kan gå här på samma sätt som vi misstänker att det blir inom metropolen, att vissa kommuner bara blir betalare utan möjlighet att påverka. Vi måste få garantier för att den nuvarande servicen inte försämras.
– Vi har kanske i dag det minsta och det dyraste räddningsverket men ett mycket bra räddningsverk.
Stadsdirektören tveksam
Det finns inte ännu något förslag till stadens utlåtande.
– Men vi är väldigt tveksamma, säger stadsdirektör Jukka-Pekka Ujula. Vi ser inte något egentligt förnuft i de nya planerna.
– Allt utgår från ett krav på inbesparade kostnader. Men det är svårt att se att vi kan spara något eftersom själva reformen kommer att bli så dyr att genomföra. Det här är basfrågan: vad sparar man egentligen på reformen?
Både räddningsverket och stadsdirektören kommer ännu att utreda frågan närmare inför den 24 februari när stadsstyrelsen får ta ställning i ärendet. 

Tio SFP-ledamöter och samlingspartiets Jarmo Grönman röstade för en lånegaranti.
I diskussionen före beslutet beklagade alla talare den situation som har uppkommit. Hur man kunde lösa den svåra knuten fanns det olika åsikter om.
Slutresultatet blir nu ändå att koncernledningen och Affärsverket Borgå vatten får inleda förhandlingar med andelslaget och med Aktia, som har beviljat andelslagets lån.
– Andelslaget kan söka sig själv i konkurs eller så är det banken som försätter andelslaget i konkurs, säger stadsstyrelsens ordförande Matti Nuutti. Vi hoppas att vi kan förhandla oss till så goda villkor som möjligt.

– Skulle jag vara giraff och heta Marius skulle jag vara rätt så nervös just nu, kommenterar måndagens panelgäst Basse Nyberg den danska giraffslakten.

Till vardags jobbar Nyberg med "automatisk databehandling” och ritar seriestrippen Basses bästa, medan hans motpart i studiostolen Karin Creutzär etnicitets- och nationalismforskare vid HU. 

– Jag tror inte begreppet "nyfinländare" kommer att slå igenom som det gjorde i Sverige, och det är bra … vadå "ny finländare", säger Creutz.  

Måndagsexemplaren hann också avverka bland annat Facebooks femtio könsalternativ, tafsepidemin i tokyo – eller är det en pandemi – och ge riksdagsledamöterna rätt att använda ipad och mobiler i plenisalen. 

Janne Strang ledde leken i Studio HBL:s Måndagsexemplar.

BORGÅ. Bygg inte ett nytt koncept ur intet. Satsa på att utveckla de ingredienser som redan finns på västra åstranden. Då kan bakgården bli ett attraktivt vardagsrum.

Det finns nu en lång rad konkreta förslag till hur västra åstranden kunde livas upp till en fungerande del av Borgå. Arkitekturstuderande Laura Lackman har i sitt examensarbete vid Tammerfors tekniska universitet gjort upp en utvecklingsplan för den 1,5 kilometer långa strandremsan från Alexandersgatans bro ner till Kokon folkpark. Förslagen är inte dragna ur ärmen, utan hon har utvecklat de önskemål hon fått av Borgå stad och olika aktörer i området.

Vi börjar från norr och blickar söderut från Alexandersgatans bro. Där, alldeles invid stranden, har en offentlig byggnad varit inritad. Men det är dyrt att bygga på den mjuka leran. Och Lackman vill hellre ha en öppen åstrandsplats med vida vyer ända upp mot domkyrkan. Det kunde bli hela stadens vardagsrum för avkoppling och allehanda tillställningar.
Stadens hyrda båtplatser ersätts då av en allmän brygga för privata båtar på kort besök i Borgå. Bryggan kunde exempelvis utnyttjas av dem som besöker Konstfabriken, och invid den byggs ett strandkafé som håller öppet året om.
 

Varvet blir större
Wilenius varv – den sista kvarlevan av den ursprungliga verksamheten vid åstranden – görs till en del av detta vardagsrum. En ny kall båthall i norra delen skulle sommartid, då båtarna är sjösatta, förvandlas till utställningshall, butik, kafé eller till en del av någon sommarfestival.
Båtvarvet med sina två skyddade trähallar, utökas med ytterligare en byggnad, ett båtbyggeri med kontor och personalrum, på södra sidan en bit upp från åstranden invid Kokonvägen. Och här ska verksamheten inte vara sluten. Förbipasserande ska kunna ta sig en titt på båtbyggandet, antingen genom stora fönster eller från en läktare i hallen.
Längs med en stödmur vid gång- och cykelvägen på västra sidan skulle varvet därtill presentera sin historia och de båtar som byggts. Det ska även bli möjligt att promenera genom själva varvsområdet och titta på båtarna i ån.
 

Gästhamnen är kärnan
Gästhamnen är följande etapp, och också kärnan för hela utvecklingen av västra åstranden. Den skulle flyttas över från östra åstranden till en 200 meter lång och 45 meter bred hamnbassäng med plats för 96 båtar. Dagens gästhamn har 23 båtplatser samt 66 meter kaj för sidoförtöjning.
Just här är marken så mjuk att den inte lämpar sig för annat byggande än just en gästhamn. Men här finns också en hotbild; Lackman konstaterar att det är möjligt att en närmare undersökning av stranden visar att det är olönsamt att antingen rena eller stabilisera eller rena marken.
Mellan varvet och gästhamnen placeras en servicebyggnad för bland annat avfallshantering, samt en ramp för sjösättning av båtar.
Diverse spelplaner, en större lekplats och gräsplaner hittas invid hamnbassängen. Och söder om den ska såväl båtgäster som Borgåbor kunna bada i ån eller solen; här byggs en badinrättning med bastu och duschar. Byggnaden inhyser också hamninfo, kiosk och en liten festlokal.
 

Skärgårdscentrum
Skärgårdscentret får sin plats knappt hundra meter från gästhamnen, nedanför slalombacken. Lackman ser nybygget som en lösning på flera av de problem som finns på västra åstranden.
Det blir fråga om ett riktigt allaktivitetshus med verksamhet året om. Vintern möter sommaren då slalombacken och gästhamnen samsas om olika serviceutrymmen i huset. Här finns även ett turistcenter för Borgå stad och skärgård, ett infoställe för den nationella stadsparken, ett kafé, en butik för lokala produkter, en föreläsningssal, utställningslokaler samt det sjöfartsmuseum som staden saknar.
Inkvartering kunde också vara möjligt i skärgårdscentret, särskilt om det inte blir något av hotellplanerna invid Konstfabriken. Segelsällskap och båtklubbar kan också tänkas få plats i huset.
 

Skejta i reningsverk
Reningsverket längre ned i ån ges en ny uppgift – det blir en alternativ kulturcentral för bland annat ungdoms- och kulturföreningar och deras konserter, klubbar och temakvällar. Slambassängerna utnyttjas som skejtramper och repetitionslokaler för olika band.
Utanför reningsverket byggs ett kanotcentrum med omklädningsrum och torrdass.
Längst ner i det planerade området ska Kokon folkpark återfå sin forna glans då vägar och stigar sätts i skick och trädbeståndet gallras. Strandmuren och bryggan repareras så att båtfolket också ta i land i parken.
Parken, som i dag ligger vid sidan om allt, görs mera lättillgänglig då en gång- och cykelväg dras från parken via Paddelvägen till Uddasvägen.
Åstrandsplanen innehåller också lösningar för hur fotgängare, cyklister och bilister ska röra sig på området. Parkeringsplatserna är inte glömda – det finns exempelvis 215 bilplatser och 80 cykelplatser och kring skärgårdscentret, gästhamnen och badinrättningen.

Ambitiöst och fördomsfritt
– Examensarbetet blev just sådant som vi önskade. Vi ville ha området konkret visualiserat så att alla kan se hur där kunde se ut. Det kan locka olika aktörer till åstranden, säger stadsplaneringschef Eero Löytönen.
Han påminner om att det ändå inte är en färdigt utarbetad plan utan just ett examensarbete, men nog med ett ambitiöst grepp. Två andra examensarbeten som är helt olika, trots den gemensamma utgångspunkten, blir snart också klara.
Invånarmöten i vår
– Det är fint att unga människor på allvar och med gott humör fördomsfritt planerar åstranden. Kanske det blir så att vi kan ta med de bästa bitarna ur alla arbeten, säger Löytönen.
Någon gång under våren har staden för avsikt att ordna medborgarmöten för olika intressegrupper. Såväl företagarna som enskilda Borgåbor ska få bekanta sig med examensarbetena och stadens funderingar och förstås själva ge sin syn på vad som måste och kan göras. Stadsplaneringen vill samla så många tankar och idéer som möjligt.
– Vi hoppas få planutkastet för västra åstranden klart i år, men det är ett tufft mål, säger Löytönen.
 

Var tas pengarna?
Förverkligandet av planerna – som utgår ifrån att gästhamnen flyttar över ån – är en annan femma. Vilken plats är den rätta, hur ska den kombineras med övrig verksamhet och hur ska den finansieras?
– Det gäller att hitta en affärsidé för gästhamnen och få in kapital utifrån. Vi är ute efter aktörer och det finns det säkert också av här i Borgå, säger Löytönen.
Den leriga marken är knepig på västra åstranden, men Löytönen tror att leran kan hållas på plats med olika lösningar, exempelvis stenar och träpålar. En naturstrand på någon plats är inte utesluten.

Men någon strandmur av natursten som på östra åstranden kommer inte på fråga. Stadsingenjören har konstaterat att det skulle bli lika dyrt som att påla ån med Mercedesbilar.  

Borgå vatten började bygga ut vattenledningsnätet i Pellinge 2002 och många anslöt sig. År 2010 gav Borgå vatten över verksamhetsområdet till andelslaget Borgå skärgårds vattentjänstverk.
Vattentjänstverkets ekonomi har redan länge stått på ytterst bräcklig grund och en konkurs är överhängande. För några veckor sedan beslutade stadsfullmäktige att inte bevilja en lånegaranti för att andelslaget skulle kunna förnya ett lån och betala köpskulder.
Diplomingenjör Rauno Piippo som på stadens begäran har gjort en utredning om andelslagets ekonomi säger att andelslaget kan lätta på sin skuldbörda till exempel genom att ta ut extra avgifter av delägarna. Andelslaget har nästan 600 delägare. Om det lån som nu förfaller tas ut av delägarna handlar det om ungefär 1 600 euro per man.
Rauno Piippo uppger att han inte kände till att fastigheter i Pellinge tidigare hörde till Borgå vatten, men att han i sin utredning har räknat med att Pellingeborna hör till de här 600 delägarna.
Kaj Eriksson som bor på Tullandet var en av de första som anslöt sig till Borgå vattens vattenledningsnät 2002.
– Det som hände när skärgårdens vattentjänstverk tog över var att fick meddelande om att priserna höjs med femtio procent. Jag säger absolut nej till att betala någon extra avgift. Jag anser det vara helt oskäligt. Vi anslöt oss till Borgå vatten och hade inget val när Borgå vatten förde över oss på skärgårdens vattentjänstverk. De som har anslutit sig till andelslaget, har åtminstone haft möjlighet att själva välja.
Oklarhet
Stadens jurist Roope Lenkkeri säger att uppgiften om att Pellinge en tid hörde till Borgå vatten är en intressant detalj.
– Men jag känner inte till lagstiftningen om andelslag tillräckligt bra för att kunna ge ett exakt svar. Men att höra till ett vattentjänstverks verksamhetsområde är inte detsamma som att vara medlem.
Risto Saarinen som är vd för Borgå vatten uppger att inte heller han svara på om Pellingeborna är delägare eller inte. Han påpekar att än så länge är den här frågan inte aktuell för vare sig Borgå vatten eller stadens ledning eftersom andelslaget fortsätter sin verksamhet.
– Det som nu pågår är förhandlingar mellan andelslaget och banken om lånet som förfaller i slutet av mars. Men det är klart att stadens ledning, Borgå vatten och andelslaget ska komma samman till diskussioner, kanske rentav flera gånger, inom mars.
Åttio fastigheter
Vattentjänstingenjör Mats Blomberg på Borgå vatten verkar vara den som har den klaraste bilden av situationen i Pellinge. Han säger att de som har anslutit sig till avloppsnätet hör till delägarna eftersom utbyggnaden av det började på andelslagets tid.
– När andelslaget tog över hade vi åttio fastigheter som hade anslutit sig till vattenledningsnätet i Pellinge. Vi skickade dem ett brev om att de hade två alternativ. Det ena var att de i fortsättningen kunde köpa vattnet av andelslaget. Det alternativet krävde inga åtgärder. Det andra var att de också fick möjlighet att bli medlem i andelslaget. Jag vet inte hur många som valde att bli medlem.

Lisbeth Sundman är årets Sibbokvinna.
– Lisbeth belönas för sina insatser för sin familj, för allt hon har gjort under årens lopp, utan att klaga, alltid med en positiv livssyn och alltid nära till skratt.
Bimbi Wickholm, styrelsemedlem i Svenska kvinnoförbundet i Sibbo och Solveig Kaiser, vice ordförande, uppvaktade årets Sibbokvinna med en blomsterbukett i går på dagen i hennes hem i Kalkstrand.
– Det här är fjärde året vi utser årets Sibbokvinna. Det är alltid någon som har gjort en stor insats för sin familj, för sina grannar eller för samhället, större än man kan förvänta sig och utan tanke på någon belöning.
– Karaktäristiskt för Lisbeth är att hon alltid säger: Vi gör det bästa vi kan. Det är i vardagen hon har gjort sin insats.
Överraskning
Vi knackar på hemma hos Lisbet. Döttrarna Marina Byman och Michaela Sundman har informerats om uppvaktningen och är på plats men Lisbeth själv tas med överraskning, och det med besked.
– Vad säger ni? Vem har hittat på det här? Nog skulle det ha funnits någon annan som bättre hade gjort sig förtjänt av den här utmärkelsen.
– Jag tycker att jag inte har gjort något extra. Det är min underbara familj som gör att allt fungerar så bra.
Lisbeth är märkbart rörd, hon får ofta torka sig i ögonvrån.
– Jag blev riktigt skakig i benen.
När den första överraskningen har lagt sig känner också en tillfällig gäst i hemmet av den goda stämningen, hör de många skämten och skratten.
– Jag har tre flickor som alla är bra på att prata och själv är jag också pratsam. Så det är kanske inte så underligt att katten vår, Murre, som blir nitton år i sommar, också pratar hela tiden.
Pappa Rurik Sundman är mer tystlåten av sig.
– Vi har varit tillsammans i 58 år och gifta i 55 år, berättar Lisbeth. Och det har gått bra.
– Det är tillsammans med Rurik som vi har fått allt att fungera, inte jag ensam.
Men, som Marina påpekar, kan pappa inte bli årets Sibbokvinna.
Skärgårdsliv
Lisbeth är fastlandsflicka från början, föräldrahemmet fanns ett stenkast från hennes eget hem i Kalkstrand sedan fyrtio år tillbaka. Men när hennes tre flickor var små bodde familjen på Lilla Kärringholmen. Det var många tider att passa när flickorna skulle köras med båt till skolbryggan i Salpar, alla till olika tider.
– Som jag är född på landbacken var jag kanske mer rädd än andra att det skulle hända flickorna något på sjön.
– Vi har haft en fin och trygg barndom, säger Marina. Det fanns alltid någon som följde oss. Mamma hade fullt sjå under de tider på året då pappa var på sjön, men hon har aldrig tänkt på sig själv, vi var alltid viktigast för henne.
– Och likadant blev det med barnbarnen, hennes tre dottersöner. De har alltid fått nybakta semlor och nystekta plättar, det har alltid kokats och stekts och skötts om när de har kommit till mommo och mofa. Servicen har fungerat.  

Nu finns det ett förslag till bystrukturprogram för Borgå. Utgångspunkten är att samla befolkningstillväten och servicen i stället för att sprida ut den över hela bygden. Det betyder på att staden i första hand satsar på stadsbebyggelsen och sex servicebyar inom glesbygden. De sex utvalda byarna är Kullo, Hindhår, Kerko, Illby, Ebbo och helheten Fagersta-Gäddrag.

Enligt biträdande stadsdirektör Fredrick von Schoultz betyder det här inte att resten av byarna, glesbygden och skärgården ska utarmas. Här talar staden om områden med lugn utveckling. Viktigt är också att bevara landsbygden som landsbygd och att se till att skärgården fortsättningsvis kan hållas levande.

– Servicebyarna betjänar ett vidare område. Inom en radie på fem kilometer bor 70 procent av alla bybor i Borgå, säger von Schoultz.

Bystrukturprogrammet kommer att beaktas i den pågående utredningen av det svenska skolnätet i södra Borgå. Den utredningen avgör det framtida ödet för skolorna i Grännäs och på Kråkö, och där synas som bäst möjligheterna att grunda ett utbildningscentrum i antingen Bjurböle eller på axeln Stensböle-Ebbo.

– Södra delen är speciellt utmanande för skolnätet och vi får se vad bildningsnämnden kommer till. Man kan inte direkt dra några slutsatser av bystrukturprogrammet, säger bildningsdirektör Hilding Mattsson.

Stadsutvecklingsnämnden behandlar förslaget till bystrukturprogrammet vid sitt möte den 18 mars. Efter detta begärs det utlåtanden av nämnderna.

Invånarna i byarna och andra intresserade kan diskutera programmet på forumet Dinåsikt i en debatt som startar under april. Det berättas separat bl.a. på stadens webbplats när diskussionen börjar.

Stadsfullmäktige har för avsikt att fatta det slutliga beslutet om programmet före sommarsemestern.
 

– Det är vår gemensamma dröm. Det är helt otroligt ljuvligt när vi äntligen börjar se resultat av allt jobb, säger Linda Hellström-Pasanen, som tillsammans med sin man Petteri Pasanenöppnar en restaurang intill affären i Barösund.

Båda har tidigare jobbat inom restaurangbranschen, och Hellström-Pasanen driver ett cateringföretag i Degerby. Petteri Pasanen har numera ett eget företag i byggbranschen, vilket har kommit väl till pass i det digra arbetet med att göra om ett gammalt skolhus till restaurang.

– Vi vill bevara så mycket som möjligt av det gamla och använder också gamla möbler. Som buffébord kommer vi att använda slöjdbänkar som funnits i huset, säger Hellström-Pasanen.

Landets vackraste utsikt

Mest arbete har uppdateringen av husets brandklass krävt, främst för att väggarna måste få gipsskivor i stället för träyta.

– Men den största utmaningen blir att få folk att hitta hit – och komma på nytt. Det finns ett stort intresse, men vårt uppdrag blir att få dem att komma tillbaka, säger Petteri Pasanen.

Att paret valt just det gamla skolhuset beror på läget.

– Det är Finlands vackraste plats, säger Hellström-Pasanen när hon står på terrassen som ska rymma 120 matgäster.

– Den ligger intill landets livligaste farled mitt emellan Helsingfors och Hangö, fortsätter hon.

– Här finns båtfolk och massor av sommargäster. Det är bara en timme från Helsingfors och en kvart med båt från Ingå. Också ortsbor är säkert intresserade, säger Petteri Pasanen.

Inte konkurrens, utan samarbete

De nya restaurangentreprenörerna är själva också båtmänniskor och har tyckt att Barösund saknar en plats som den som de planerar. Trots att ett sommarkafé ligger bara ett hundratal meter ifrån, tvärs över sundet och med bilväg ända fram. Men konkurrensen oroar inte paret.

– Nej, det blir ingen konkurrens. Ju mera här händer, desto bättre, för då får vi folk hit. Kunderna räcker nog till åt oss alla. Vi vill hellre samarbeta så mycket som möjligt med andra aktörer, säger Hellström-Pasanen.

Som exempel på ett samarbete som redan är klart nämner hon Älgsjölandet med 150 båtplatser men bara en cateringrestaurang för grupper.

– Vi har inte så många båtplatser här och de har ingen à la carte, så vi kommer att samarbeta. Vi har några cyklar här och några där som kunder kan använda sig av.

Ett njutarställe

Kontraktet med kommunen löper på elva år, men ett år av avtalstiden har redan gått.

– Det var meningen att vi skulle öppna redan i fjol men på grund av byråkratin var vi tvungna att skjuta upp projektet, säger Hellström-Pasanen.

Planeringstid har det därför funnits gott om och det mesta har paret redan helt klart för sig.

– Vi har lunch dagligen och på kvällen mat från lista. Vi satsar så mycket som möjligt på närproducerade produkter. Vi kommer inte att ha en hemskt bred lista utan satsar på ordentlig, rejäl skärgårdsmat med bra smaker. Allt görs på plats och ställe.

– Maten och kundbetjäningen är mycket viktiga för oss. Vi vill skapa ett ställe dit man kan komma och njuta av livet, säger Petteri Pasanen.

På kullen ovanför restaurangen står en bastu som ska få sällskap av en badbalja som kunderna kan hyra. Och i höst fortsätter projektet med en utvidgning av övre våningen.

– Där ska vi bygga om så vi får ett konferensutrymme med 40–50 platser.

Blir en livsstil

Förutom restaurang- och konferens erbjuder Scola också cateringtjänster. Hellström-Pasanens catering i Degerby fortsätter hon med, men har fått lov att anställa en person att hjälpa henne med de 50 lunchportioner hon dagligen levererar till Helsingfors. Linda Hellström-Pasanen räknar med att hela familjen tillbringar största delen av sin sommar i sommarstugan på Barösund.

– Det blir en livsstil, helt enkelt. Om vi i höst har nöjda kunder som kommer igen, då har sommaren gått bra.